Ibland behövs den här bloggen, idag är en sånn dag

Bloggen våga berätta återuppstår för en dag då det verkligen finns grejer att berätta idag.

För ett år sedan den här dagen skrevs jag ut från avdelning 57, sen dess har jag inte varit inlagd, detta betyder att idag har jag klarat ett inläggningsfritt år, det gamla rekordet var 9 månader, nu är det ett helt år utan slutenvård och det känns fantastiskt. En enorm kontrast till hur det har varit. Detta skall sannerligen firas!

Sen ska vi också vara allvarliga en stund, vi måste det då den här bloggens mening var att våga berätta och jag har något att berätta för er. Igår tog kampen slut att sätta den sista biten på plats i det pussel man kan likna mitt mående vid. Ni som följde de sista inläggen vet att jag kämpade för att gå till botten med den emotionella instabilitet vården äntligen hade sett, som jag har kämpat med länge. När det var läkarsamtal fattade jag mod och berättade så ingående jag kunde, även psykologen berättade i anslutning till samtalet.

Igår kom beskedet, kontentan av allt prat och den var inte luddig, den var tvärtom mycket konkret och rak.

Jag har en tredje diagnos. Emotionell instabil personlighetsstörning, Borderline.
Det är något jag levt med ett bra tag, enda skillnaden är att nu kan vården stötta mig så jag slipper kämpa själv.

Våga berätta är först ut, alltid, jag är inte rädd att berätta och jag vill ära den principen med det här inlägget, det fanns något att berätta, nu vet ni.

Igår var tung, en prövning på aftonen innan min triumf men jag klarade det, idag är en bra dag, en bättre dag, idag är livet gott.

Peace

Till mina läsare, bloggen läggs ner

Mina kära läsare, jag har tänkt, länge och noggrant och tagit mitt beslut om bloggens framtid, det här är Bloggen Våga Berättas sista inlägg på ett avsevärt tag, det är möjligt att detta är bloggens sista inlägg någonsin och det känns rätt nu. Det är dags för andra medier, min bok som är något helt annat än det jag gjort här kommer istället få mitt fulla fokus tillsvidare, nyckelhändelser bra och dåliga kommer meddelas på Facebook, framtiden är en öppen bok men just nu vill jag gräva i det gamla och jag kommer låta allt det gångna ligga uppe här, det är trots att var jag kommer ifrån. Det kommer finnas kvar, jag bara låter det få lite damm och kanske är det dags för något nytt.

Jag skippar det sentimentala, det jag vill säga är att detta var ett livsverk, det har varit ett sätt att nå ut om mig, hur mitt liv med min sjukdom ser ut och förändrats,  men det går inte längre, nu vet ni och jag orkar inte driva en informationsapparat på det här sättet längre som om det fortfarande var 2015, jag måste se nya perspektiv om jag vill kunna komma vidare, just nu är det boken som gäller, den kommer bli något alldeles extra.

Tack till alla ni läsare, minns en sak när ni bär något som håller på att förgöra er, våga berätta, det finns kärlek och stöd där ni minst anar det, detta är inte ett avsked, det är ett uppehåll och slutet av en epok, ni har inte hört det sista av mig det lovar jag er, ni kommer få suga karamellen om jag klarade ett år utan inläggning tills det beger sig men inte just här. Just nu behöver jag behöver bara en mindre krets och mindre press från mig själv, att vara och dela med mina nära och kära.
Ni läsare är våga berätta, ni läsare som delat mitt öde med mig hör på något sätt ihop med mitt.

"Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än"

Tills vi hörs igen, på något sätt, någonstans.

Over and out
Peace

Sök och du skall finna

Våga berätta gräver upp något gräsligt, detta är en 6 år gammal utredning om förändring av LRV och LPT till en  gemensam lag, läst 3 sidor och redan förfärad vad man smed för planer och hoppas verkligen den aldrig blir verklighet, den är lång men första sidorna av brödtext bör vara nog för de flesta.
In och läs, om inte annat för att se hur nära det gamla och förlegade kan komma krypandes ibland, sjukt är ordet. Nutidshistoria ett annat.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/psykiatrin-och-lagen--tvangsvard-straffansvar_H0B317

Nog om tråkiga texter, min text jag skriver växer och passerade idag 20000 ord, ändå har jag så mycket mer att berätta så målet 100000 ord är en femtedel klart, ett fantastiskt projekt och lite terapi med.

Röra med öppenvården, psykologen verkar inte prata med min läkare och sköterska så ett mindre elände vem och hur man ska få in i journalen de nya utmaningarna som har uppdagats, något måste ju finnas om jag skulle braka ihop och det inte är det bipolära utan den emotionella instabiliteten som är problemet, tack och lov är det ju inte hela paketet så en tung diagnos skulle in,  men det är tillräckligt för att vara en realitet, att beskriva hur man tänker på telefonsvarare är ingen hit direkt, jag gillar rak kommunikation. Måste ha något att referera till i och med att det är ett reellt problem i mitt liv, vet ej vad emotionell instabilitet som inte är IPS/BPD har för ICD-10 kod, affektiv problematik eller något, vet du som läser så hör av dig. Mindre intresserad att av misstag landa en APS i journalen, det vore ödesdigert.

Nu ska jag läsa vidare i ruskigheterna.

Peace

Emotionell instabilitet

Våga berätta återvänder med det senaste där ni hörde det först, fy va klyschigt men samt.

Idag träffade jag en ny psykolog, en väldigt bra sådan och vi hade ett långt djupt samtal, äntligen någon som jobbar med det affektiva och kunde för ett tag se utanför min bipolaritet, det var verkligen något jag länge sökt. Hon delade min uppfattning att det fanns något mer, det var inte så långt gånget att det kunde klassas som personlighetsstörning tack vare positiva faktorer, men kontentan blev att jag hade en emotionell instabilitet plus en del avancerade termer om affektiva problem som var mer situationsbaserade.

Detta är något som vi därför framöver ska jobba med och ha kontinuerliga samtal fram till jul, sen får vi se vad som händer.

Men det är samtidigt mycket att smälta, det är ingen ny diagnos och inte worst case, men ändå en realitet.

Låter melankolisk musik vagga mina tankar och stänger ögonen.

Peace

Pat skickas till U T.

Vad nu det betyder, en psykolog verkar vara på gång nu i alla fall även om det skrämmer mig, jag måste göra det som jag inte vill, be om hjälp och be om en ny utredning, för borderline. Det finns ingen anann väg än att ta reda på om det jag känner bara är min bipolariet eller om även min känslovärld stormar som det känns som att den gör. Vill att de tar det här på allvar, jag vill ha ett besked, är det så eller ej, och vad är det då som terroriserar mig? Jag har ups och dippar, jag känner att när jag pratat med någon så har jag förargat vem det må vara, speciellt känner jag en rädsla att bli lämnad kvar, jag hatar och älskar det jag blivit samtidigt. Var jag jag innan allt eller är detta det jag som funnits hela tiden. Kan grubbla mig tokig på det och undrar vad som kommer ur detta, vill inte gömma mig, bara ha svar, vad är det som är fel?
Något att sätt ord på, om än tungt så har jag vant mig att bära tungt.

Var inte oroliga, men försök se saken genom mina ögon.

Peace

Jag blir så arg och så ledsen, en reaktion på dagens avslöjande om sis

Det är så bedrövligt, det är så ovärdigt och jag kan inte förstå hur regering efter regering låtit statens institutionsstyrelse, sis härja fritt, sänka kunskapskraven för anställda och bygga ut en verksamhet som är direkt olämplig, det finns inga ursäkter att behandla barn och ungdomar såhår!

Idag publicerar en större svensk tidning berättelsen om Jasmine som låstes in och isolerades på ungdomsanstalter i en svår tid i livet, istället för att få psykiatrisk vård eller få stanna i sin fosterfamilj låstes hon in utan egentlig vård. Med mycket liten mänsklig interaktion och en stor tung mental sten som hon hade behövt hjälp att lyfta av sig, inte straffas för. Hon tog sitt liv, 13 år gammal.

Vi måste gå till botten med varför ingen gör något åt detta, varför inte ungdomar får samma skyddsnät som vuxna.
Svaret ligger i LVU, lagen om vård av unga, en lag som används för tvångsvård av minderåriga. Men till skillnad från vuxenpsykiatrins lagar gör den inte skillnad på olika typer av problematiker.
Istället kan sis sluka upp alla möjliga med löften om skolgång i en del fall. Men deras metoder är framtagna för dem som begått brott, inte för psykiatriska och socialpsykiatriska problematiker.

Jag har tagit del av många berättelser, läst mycket och det jag nu vet håller mig vaken om natten. Jag säger detta till er, vi behöver en ny lag om sluten psykiatrisk vård för barn och unga, som hjälper dem, stöttar dem, tröstar dem, vägleder dem, ger dem en framtid, ett liv och många år att leva, ingen förtjänar att bli så illa behandlad att man tar sitt liv i en liten cell 13 år gammal.
Att lida av en psykisk sjukdom eller må psykiskt dåligt är inget brott, det är inget man ska straffas för. Det finns alltid en orsak att man agerar utåt eller mot sig själv. Det är därför psykiatrin måste kliva in nu, säga stopp, det räcker nu, nu tar vi över det här. Det kräver att politikerna och tjänstemännen gör mer än betänker, beklagar och utreder i sin egen takt. Det räcker nu, ingen mer ska behöva dö för att folk ska se att det behövs något bättre för dessa ungdomar, något värdigt.

Jag säger:
*Avveckla sis verksamhet, de har förverkat sin rätt.
*Reformera LVU till ett system som är likadant som det för vuxna.
*Fler psykiatriska avdelningar för barn ungdomar som ger dem rätt vård och vård med värdighet. Det ska finnas tillräckligt med plats så ingen ska lämnas bakom.
*Fler bupmottagningar som kan stödja de som är i familjehem och eller de som börjar utveckla psykisk ohälsa, speciellt i de tidiga tonåren kan saker som plågar en hela livet växa fram om ingen står redo att hjälpa.
*Socialstyrelsen och vården måste börja sammarbeta på riktigt. För att se hela bilden.

Bloggen Våga berätta utrcker sina djupaste kondolianser till anhöriga, föräldrar, fosterfamiljer, vänner och andra runt de som lämnat den här världen så otroligt tidigt på en så fruktansvärd plats som samhället påstod var ett hem. Till er som tog er igenom det, kräv rättvisa och berätta er historia om ni orkar, ju fler berättelser, ju svårare blir det för dem som bestämmer att blunda. Bloggen Våga berätta kommer alltid stå på de som far illas sida.

Till sis säger jag såhär, tänk om det var era barn, hade ni låtit det hända?

Alla ni där ute, krama era barn extra en dag som denna och kräv förändring, för alla barns framtid.

Peace

Pang brak och sen normalt igen

Natten för 2 nätter sen var allt annat än ordinär, hade varit ute med vänner och kom hem rätt sent, kanske runt midnatt ungefär. Gjorde mig i ordning och la mig som vanligt. Men sen pang, ångest, 2015kaliber på den utan pardon och skadetankar som tyvärr bröt min fina svit skadefri även om det var mycket marginellt, det blev bara värre och värre, kändes som att jag föll djupt där jag låg, pulsen slog och jag hade inte en chans.
Det var overkligt, men oundvikligt, inget normaltillstånd varar för evigt, snackade länge med psyk men de sa bara att jag skulle ta en till omgång nattmeds till och sen lägga mig, inte som förr när de brydde sig vad man sa och var de illa var det inga konstigheter, då sa de kom hit så snackar vi om det. Nu verkar de mest mota en i grind, inte deras fel, de tog inte bort 45 vårdplatser, hade det varit 2015 hade jag nog varit där nu. Istället blev det en vän från det året som hjälpte mig och är väldigt tacksam för det, sen däckade jag på totalt 800mg Quetiapin och lite Theralen jag hittade, sen sov jag till 3 på eftermiddagen, men märkte det oundvikliga. Neuroleptika biter bra på stämningsläget, men det finns ett register till, känslorna är minst lika okontrollerade nu och parallellt svallande det något extremt, även efter i dimman i av neuroleptikan var det igång även om jag knappt fick fram orden och kände mig urbenad vilket är rätt logiskt. Lärdomen blir att det finns något att finna här, något står inte rätt till, det finns mer under ytan och jag har verkligen fått det bekräftat nu, det är som 2 separata lager, stämningsläget och känslorna. Detta skrämmer mig, jag vet mycket väl vad jag kan finna och tro mig jag är rädd, när de fixat fram psykologen de lovade kommer denne ha att stå i, tänker gå till botten med detta med för det är inte bara bipolaiteten som är i farten, den känner jag väl, detta är främmande i hänseende av min egen inre värld, bara sett det krossa andra och vill inte ens nämna det vid namn, inte förens jag vet säkert, men det har min fulla uppmärksamhet nu efter den hemska natten och det som känns dagligen i min känslovärld. Oavsett är det dags att ni får veta ordentligt vad jag brottas med nu, har nämnt det för men nu har ni lite mer vad det handlar om.

Skrivandet går bra, "femte våningen" passerade 10000 ord och jag har bara börjat, det kommer sneakpeaks snart kan jag lova, vill bara få allt rätt först, det är ett stort projekt och jag vill få allt rätt, beställt ut journaler, har en rejäl bunt som väntar på posten som jag ej läst innan. Det är som att vara där igen, den som är intresserad av projektet, hör av dig till mig på pm.

Nu hoppas jag somna snart!

Peace