Har tidigare gjort ett inlägg om no-more här på bloggen, ett uppskattat inlägg och hoppas ett par av er skrev på i alla fall, annars googla och läs på deras sida. Nu är det dags att slå ett slag för något annat viktigt som aldrig får glömmas bort, något som berört och gett mig flera dsömnlösa nätter. Har under hela kvällen grubblat och kokat över det jag läste de tre gånger jag läst boken slutstation rättspsyk. För er som inte har läst den så handlar den om unga kvinnor med svår självskadeproblematik och andra psykiska sjukdomar som under början av milleniet fram tills i fjol skickades till rättspsykiatriska kliniker av olika landsting som ansåg dem för svårbehandlade. Väl där möttes de av antigen intagningsavdelningar med dömda brottslingar eller av särskilda avdelningar där tvångsåtgärder användes som bestraffning om de skadade sig själva. Allt innanför höga murar, övervakningskameror och taggtråd. Ett rent fängelse och absolut ingen plats för en skör ung människa som slits bort från omvärlden, ofta många mil hemifrån och nära & kära. Första gången jag läst tänkte jag shit, händer detta men nu vet jag bättre, det skulle kunna hända vem som helst om skadandet går över styr, mig, någon av alla jag mött som har självskadeproblematik precis som jag, alla känner någon som legat på psyk, tänk att få den personen sliten ifrån sig otaliga mil bort. Självskadebeteende är som en drog, man bli beroende av det och det kan ta olika uttryck, när det går över styr slutar det ofta illa men att försöka bestraffa bort det är rent förkastligt, värsta exemplet i boken vara en ung kvinna som bältades (spändes fast i en säng) i en vecka, hon blev till och med sydd liggandes i sängen. Denna metod att bestraffa bort skadandet beskrivs i boken som också är en granskning av landstingens och klinikernas agerande. Det förekommer även dokumentation om olagliga tvångsmedel som hjälmar och läderpåsar med lås som fästs på händerna. Klinikerna hade till och med kontrakt som patienter tvingades skriva på där detta var en konsekvens.
När man läser allt detta tänker man ju, så kan det ju inte ha varit, men jo så var det och det är något som aldrig får glömmas bort. De vågade berätta, de kämpade för att göra sin röst hörd, de gick igenom ett helvete svårt att föreställa sig. Det är styrka, vissa tog sig igenom det, ärrade för livet, andra är inte längre med oss. Har ni inte läst boken, gör det, den är ett bra exempel hur autonomt ett samhälle kan bli och hur mycket det kan göra att våga berätta.
#nomore #slutstationrättspsyk #vågaberätta
