Den här dagen, då och nu

Den här dagen för 2 år sedan var jag på 56an, knäppte några bilder på en bister, smalare, sammanbiten men relativt lugn Emil som precis påbörjat andra vändan och satt på den gallerförsedda balkongen, betraktandes staden nedanför, friheten skulle många säga. Men just då vara avdelningen friheten hur konstigt det än kan låta, trodde aldrig efter första vändan att jag skulle komma tillbaka, men när jag gjorde det var det en lättnad, för jag var väldigt trasig mentalt och ganska trött på livet. Allt kändes som det föll i bitar efter några dagar av totalt kaos och ramlande i hypomani som efter flygplanet landade på Sturup brakade mitt speedade tillstånd rätt in i en tegelvägg av ångest och mina tankar blev mörka. Så var bara psykakuten som gällde, tack och lov fick jag komma till samma avdelning med samma folk, nu vågade jag interagera med dem och knöt speciellt ett fint vänskapsband med min tekamrat, jag slutade nog skynda för en stund, även om jag inte förstod att jag var sjuk än, att mitt liv aldrig skulle bli det samma. Bob Dylans - A hard rain's gonna fall ekade i skallen.
Jag hade tur, nu vet jag att enkelrum är en lyx, att engagerad personal är något att inte ta för givet och att vänner finns på platser man minst anar det. Hoppas några av er läser här.
Livet var en soppa och jag var en gaffel.
Nu funkar saker och jag kan börja ge tillbaka det som givits mig, men vissa saker går aldrig ur, både bra och dåliga saker.

Idag var de grabbkväll med en grym middag, kall öl, livestream från Tomorrowland, missa lite dock för ville ju ha min lilla cigarr när det är fredag :)

Imorgon är en ny dag, ta vara på den.

Peace

Ansiktslyft

Japp nu har bloggen fått en fräsch ny look med lite andra färger och bakgrund, den gamla känns uttjänt och inte förändrat den på 2 år :P

Väntar på att min jämtländska öl ska bli kall och senare bär det av till hifaren :)
Tills dess musik av alla de slag^^
Om en vecka står vi snart i kön in på Ullevi :)

Now playing - Beethovens nionde (körversionen)

Peace

Trådlöst

Det är daga att ta nästa steg nu, varit det ett tag så börjar jag, om mina ansökan går igenom kommer detta bli lite mer än en hobby, enda skillnaden är att det kommer finnas lite reklam på sidan men det kommer bli kvalitet på grejerna och 60 % av mina intäkter om jag blir antagen kommer gå till välgörenhet. Tänker speciellt rikta mig till forskning om bipolär sjukdom, organisationer som upplyser om psykisk ohälsa samt suicidprevetion.

Vad vill ni se? Vlogg, pod eller nå annat? :)

Peace

Downtown

Gårdagen var magisk, speciellt kvällen som spenderades hos min bror med några av oss yngre i familjen, sådär spontant och hjärtligt som är min familj i 2 ord right there :) Vi grillade, skrattade, umgicks, jag spela twister med syskonbarnen och insåg jag inte är sådär vig längre men var så kul att dela det med dem och visa var skåpet ska stå, sen blev jag speledare istället, den kommande generationen börjar bli stora så lät dem skapa minnen förutom en farbror/morbrors akrobatik :) Följde matchen på mobilen och kunde fira en svartgul seger runt ett bord som andades positiv energi och back in the day, blev lite speedad men tror det gick att hantera och när min buss kom fick jag löpa ikapp den för allt va tygen höll, utmärkt motion och sen svettades jag hela vägen hem. Kom hem och tänkte, kvällen är inte slut än, så tog fram en riktigt go cigarr och nått att dricka, så sen satte jag mig i sommarkvällen som blev sommarnatt medans klassikerna i cigarrlistan avlöste varandra, när jag blåste ut och titta upo hade molnen skingras och alla stjärnor kom fram, där satt jag och varvade ner för sängen direkt hade inte varit optimalt, på detta sätt däckade jag som en fura i min mörka alkov :)

"Just listen to the music, all the traffic in the city, linger on the sidewalk where the neon lights are pretty" - Downtown

Peace

Get yourself out/en reflektion som vuxit fram hela kvällen

Natt, tystnad, mörker. Ligger här och tänker hur mycket man tar för givet.
Tänker på något så elementärt som frihet, det tar många för givet, det tror man är evigt, det man tror man aldrig man kan förlora, en smak av det goda livet.

Tills det tas ifrån en, det krossar vissa, förändrar vissa, härdar vissa men ingen går oberörd från det. 12 gånger har det hänt mig, frivillig slutenvård. Har nog upplevt alla tre, det är stadier. Till sist känner man att man inte är gjord av glas, som om man sett ett och annat. För det har man, mänskligt lidande, lidande man inte kan blunda för, otaliga öden, vägar som korsas. Liv, längtan från livet och ibland släcks liv, sen finns de dom som får möta landstingets muskler och att bevittna det kan man inte undvika. Man ser de, hör de, för vart ska man ta vägen?
Man möter skratt, gråt, likgiktighet och allt det man inte förstår. Här knäcks en del och bryter ihop, jag gjorde det första gångerna, sen började jag tänka, lärde känna de jag delade dessa korridorer med och plötsligt blev det lite hemtrevligare, man var bland vänner, inte främlingar. Även om allt omkring bestod, kunde man stötta varandra, ibland rent av hjälpa. Som den gången jag grät över en halvtimme och min tekamrat hörde de från längst bort i korridoren men inte de som jobbade där, oj vad jag saknar att gråta så. Det var en fin stund för jag släppte min gard en stund och min tekamrat höll min rygg tills jag var tillbaka över ytan. Tiden gick, som i ett montage av dagar som gick, bra, dåliga. Men alla visste att förr eller senare väntar världen på en, för fann man sig för mycket till rätta blir man lätt institutionaliserad, man får en ny värld, en mindre värld, vissa lockas dit, andra tvingas in i den, jag va där, för det känns först jag hör inte hemma här men sen tänker man, jag hör ju hemma här, jag är ju sjuk, vi är alla sjuka här. Då e man på djupt vatten, då lättar man ankar, det gäller att dra upp det för de växer, av tid, av lagar, av tabletter. Man vänder solnedgången ryggen och sjunker i djupet.
Jag hade tur, jag hade ett liv utanför de låsta dörrarna och pansarglaset. Det kallade på mig, men samtidigt visste jag att mattan kunde dras undan när som helst, vara bipolär är for life. Det hände september 15 och oktober 15, mina 2 längsta inläggningar, 2 veckor respektive 5 dagar, var enda utvägen för jag hade sånn ångest att jag trodde jag skulle dö.
Sen kom haldol, ångesten drog och resten som va Emil med, inläggningarna blev färre efter det, kortare, jag kunde inte visa det jag kände längre, tårarna saknas mig och lite av mig ännu även om jag inte tagit giftet på ett och ett halvt år, ni förstår haldol är ett gammalt preparat, skoningslöst, nästan exakt lika gammalt som självaste hibernal, vet ni ej vad det är så googla HIBERNAL så förstår ni det som hände min hjärna. Jag är mig själv nu, men tiden innan jag kunde se världen igen förblir stulen efter en mycket underlig medicinökning.
Det är trots allt så att man är i läkarens händer, hsl kan bli lpt så det är bäst att undvika konflikter, vissa har sin bild klar så man kan bara göra sin egen del, motbevisa, om man orkar, ibland är man likgiltig, tänker ja ja vad är en vecka till. Men tänk en vecka utan solen i ansiktet, vinden i håret, fåglarnas sång, sin egen säng, sin musik, anhöriga och allt man tycker om. Längtar man efter det är det bra men är man inne i sig själv, stanna, läk, ta vara på tiden att var bland proffs. Man måste ta sig ut själv som Valerie säger i filmen Girl Interuppted om Suzanna som spenderade 18 månader på psyk på 60talet. Vad det betyder vet alla som varit på psyk, det är olika för alla och nej jag pratar inte om att rymma, även om jag varit ute 10 minuter olovandes men de var bara för att ta en cigg med 2 jag lärt känna, level mint, korta.
Till alla er där ute, hamnar ni någonsin i en situation där ni är inlåsta säger jag, dont get to comfortable.

Peace

Okej gott folk, I'm back :)

Trodde inte jag skulle återvända hit, att bloggen gjort sitt, men sen kollade jag statistiken, 500 visningar på en månad och inte skrivit ett ord sen mars typ, det är ett tecken att jag ska försöka fortsätta med det här och blir handen på hjärtat djupt berörd, så ska ge min del av det hela nu, så hoppas ni är redo för mer av mitt liv och ska försöka sammanfatta saker och ting:

Resor: Varit lite varstans, Köping, Västerås, Halmstad, Karlskrona, Hyltebruk, Danmark, Leksand samt vardagens små resor. Både nytta och nöje, mest nöje dock :) Träffat vänner, släkt och fått en hel del nya vänner på vägen. Men även ett politiskt uppdrag som blev ett större äventyr än jag kunnat ana, mer om det senare.
Besökt grannlandet, mest för öl och umgänge samt att släpa hem halvbilliga rusdrycker.

Mående: Ja hur mår jag egentligen, för det första är jag skadefri sedan innan årsskiftet så snart 8 månader, känns underbart, behöver inte de i mitt liv längre. Stämningsläget är stabilt även om jag kan flyga iväg lite ibland, dock går det att hantera och man får ta några djupa andetag. Det depressiva är inte runt knuten, de är sommar och ljusa tider, då är det hyoomana ett större hot men litium balanserar det och direktverkande quetiapin till natten prickar mina känsliga timmar. Sömnen är bra, vänt lite på dygnet men har mina skäl efter ett trauma som verkligen förändrade mig totalt, som kastade kull det jag byggt upp och planerna för nära framtiden, de tidiga morgnarna, promenaderna och allt de förde med sig men jag kommer tillbaka sakta men säkert, ångesten var tung ett tag och bad om vid behov, men fick nej och fick ta tjuren vid hornen, fick ju endå "the one you couldnt get" för sömnen.

27:e Maj: Var en märklig dag, det som började med en powernap blev akuta förfärliga smärtor och blåljus till Västerås lasarettet då jag befann mig i Köping. Där var det snabbt klart att de skulle ha första bästa operationsbord så fort som möjligt, jag som varit med om mycket psykiatrin ställdes inför en ny värld, somatiken.
Så var ju inte så att man gick dit, gick inte många steg utan fick köras runt. Bytte om, ringde alla som behövde veta, skrev till några och bad en bön. Sen va de dags, hade så sjukt ont så lite av en dimma men stor sal me lampor, massa folk att hälsa på, 10000 frågor, massa grunkor och mojänger, både på mig och runtomkring. Droppet byttes ut mot en okänd muskelavslappnande och curare. Det är det här de blir sjukt för de vrålar något sen pang svart, sen någon slags skymning, en röst säger Emil 3 ggr sen ett vitt ljus och jag vaknar med en slang i näsborrarna med syrgas i smärtor och skakar, vilket något starkt smärtstillande löste.
Det jag inte visste då var att curare stänger lungorna så andades genom en respirator 1,5 timme, vilket va omskakande. Men de rädda i alla fall de som skulle räddas, märklig åkomma som jag aldrig hört om men aj va smärtsam.
Efter dock repade jag mig, så kunde snart stå på benen och fungera, skrevs ut med en del starka smärtstillande och förvånades att öppna en avdelningsdörr som ej va låst. Tog mig tillbaka till Köping i bara tishan och mjukisbyxor samt en påse med mina saker. Där fick jag ett mottagande som verkligen berör mig till denna dag, det var något jag aldrig glömmer, sen tåget hem över vackra Stockholm. Aldrig varit så skönt att komma hem. Tack alla som va inblandade och stöttade.

Midsommar: Vilken revansch, fina dagar i skärgården med en av de vänner som funnits i mitt liv längst samt hans sambo och hennes familj med vänner, underbart gäng. Ute på en ö i Blekinge skärgård, kubb, beerpong, massa mat, god dryck och många skratt.
Veckan efter, fest hos min bro som blev en riktig succé och jag kunde fungera, va speciellt då det var där jag brakade 2015 och hamna på psykakuten. Denna gången va det fest långt in på natten.
Även många andra bra fester med folket runt mig, åkte bland annat till Halmstad några dagar och hade de gött. Good times.

10:e och 12:e Juli: Har båda passerat igen, nu är de 2 år sen detta började, 2år som bipolär och 2 år sen första gången på slutenpsyk. Mörka dagar, men jag överlevde, man lär sig när man får en smäll att man ej är gjord av glas. Även om jag var tunn som rispapper de dagarna. Aldrig varit så rädd fram tills min operation, men detta var något som jag trodde skulle knäcka mig och länge gjorde det, men alla runt omkring mig har vägrat ge upp och lyft mig, nu står jag på egna ben men glömmer inte nåden som givits mig i det jag aldrig trodde jag skulle ta mig ur levande.

Håkan: Hur kan man glömma Håkan, skrivit brev till honom och röstat en massa i Rockbjörnen. Hans musik har gjort så mycket för mig, vet precis vad jag skulle säga om våra vägar en gång korsas, fast då glömmer jag nog det och säger något som är vettigt för stunden.
Snart dags för Ullevi 28:e Juli, ska vara i Göteborg hela den helgen med Hifaren, tror det kommer bli epic.

Cigarrer: Japp som sin sett på Facebook har jag snöat in på bruket av de mer ädla rökdonen, inget jag gör dagligen och håller min personliga hygien högt för att inte lukta tobak till vardags om jag ej nyss rökt. Det är en stund för sig själv, rätt musik och dryck ger den perfekta kombinationen av njutning, en bit från att kalla mig aficionando men lär mig allt mer och provar nya spännande pinnar och betar av klassiska skapelser.
Det är en fin hobby, alla hobbys har sina baksidor and in the end death claims us all.

Så vad har vi mer att berätta, följt AIK som vanligt och även om det är kärvt lever gulddrömmen, vi ska ta Malmø.
Och de är över 2072 dagar sen dif vann derbyt.

Skriver på ett projekt, får se när ser dagens ljus.

Helsingborgs lasarett utnämndes till Sveriges sämsta Sjukhus, vi är uppe i minst 45 förlorade platser i slutenvården var av 30 permanent. De skär till och med ner på den nya byggnaden som är mer visuell än funktionell så gott folk 2023 händer det grejer. Japp jag är en bitter samhällskritiker men med glimten i ögat.

Sjukskriven till spetember, sen får vi se va som händer, var god ton senaste samtalet och tror planen vi hade kan fungera igen så småningom.

Så imorgon, upp, blodprov, sova och sen ser vi vad de blir, tänder kanske på en pinne som ropat eeeeeemil ett tag ;)

Take care folk
Peace
Emil

602

Så heter en låt jag gillar, för när bandet som heter ksmb spela in den stanna räkneverket på 602 :)
Long time no blogg, kom hem ordentligt från skogen, hunnit åka två vändor till min AIKbroder i Halmstad. Åkt lastbil, varit på årets första tävligsmatch borta (oförglömlig resa med en buss med över 20 gnagare och en massa alkohol) och bara haft jävligt kul :) Sen har jag bokat en resa till dalarna till släkten där, de ser jag fram emot väldigt mycket, 8,5 timme med tåg genom bruksorter och Bergslagens djupa skogar.
I veckorna går jag mest mina rundor, lyssnar på musik, kollar film/serier och försöker hjälpa till i hushållet.
Mår trots allt bättre med mina nya medicinjusteringar, somnar i tid och vaknar utvilad!
Ska börja att skildra vardagens små händelser igen så de blir mer fart här!
Idag ska jag kolla vidare på en serie jag följer och kurera min förkylning.
Peace