Blowing in the wind

Idag är det nästan exakt ett år sen termen bipolär presenterades för mig, en sjukdom som kunde förklara mitt beteende och mående långt tillbaka, utlåtanden skrevs och jag gjorde de sista på jobb inför en härlig semester, där nånnstans slår det slint och på midsommar rasar allt och efter en mani samtidigt som jag är onykter hamnade jag på psykakuten första gången. 

Sen gick det snabbt att få lite tabletter och så skickades en akutremiss, i början av juli fick jag det svart på vitt, jag är bipolär.

Mycket har hänt sen dess och jag har hunnit med 11inläggningar och toppat på 9 mediciner. En period nästan bodde jag på de olika vårdavdelningarna. Varit på psykakuten fler gånger än jag kan räkna.

Nu är det nya tider, manierna ligger där och lurar, självskadetankarna frestar mig var natt, när ska det smälla? Det är bra nu, det är det verkligen men min sjukdom är hänsynslös och jag är uppriktigt orolig, var speedad ikväll och kände den där känslan att inte ha kontroll, allt bara spann på. Ikväll börjar fallet, imorgon vaknar vi till skärvorna av nattens mörker.

How many miles does a man have to walk, before you call him a man-Bob Dylan