Det är märkligt, folk säger att de blir bättre med tiden, att den sorg man känner ersätts med vardagen, men det stämmer inte. Går inte en dag utan att jag tänker på dig, saker jag hade velat säga, allt som vi brukade göra, alla långa nätter, alla upptåg enda sen vi va små är historia, de kommer aldrig tillbaka. Allt som finns kvar av dig är minnena och sorgen, du var en av dem jag kunde prata om allt med. Nu är vi bara 3 kvar, en stol står tom.
Hur går man vidare, allt påminnner mig om dig.
Saknar dig kusin.
Världen är en lite sämre plats utan dig.
Mitt liv, min resa! Mina vyer, mitt brinnande intresse! Min berättelse, mina erfarenheter! Mina tankar, min historia! Jag är en ung man från Skåne som dignostiserades med bipolär sjukdom sommaren 2015 och har åkt in och ut på psyk sen dess i perioder och är i nuläget långtidssjukskriven. Här skriver jag om vad som händer i mitt liv. Delar med mig av mina tankar, dikter, texter, sånt jag tycker är viktigt, hur jag mår och försöker hela tiden ta nya steg att våga berätta om mitt liv.
måndag 1 augusti 2016
Wish you were here part 2
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det blir inte nödvändigtvis bättre eller gör mindre ont med tiden, däremot lär man sig att leva med sorgen och hantera den (även om det kanske är en klen tröst) Kramar http://jagbaltazar.blogg.se
SvaraRadera