Dom som glömdes bort

Nu ska jag försöka ta upp något känsligt. Dagligen ser jag reklam och tidningsupppslag om fonder och föreningar som uppfyller svårt sjuka barns och tonåringars önskningar, något väldigt fint och hedervärt. Men vad händer när det som är fel inte syns utanpå, när somatiken inte är inblandat alls. När det är en psykisk sjukdom eller andra kval som tär ett ungt sinne. Varje självmordsbenägne tonårings näst högsta önskan, varje instutionsbarns näst högsta önskan, den unga tjejen som spenderat år innanför låsta dörrars längtan ut i stallet mitt i kampen mot en begynnande personlighetsstörning, tonåringen som känner sig född i fel kropps hunger efter naturen eller den killen som ska fylla 15s önskan att gå på match efter inte orkat se sitt favoritlag spela match på grund av en svår depression kan alla vara stora framsteg i den dagliga kampen. Glädjen att bara slippa de låsta dörrarna på avdelningen eller instutionen några timmar, segern att komma ur rummet hemma och se att de finns en värld där ute, och att det är värt att kämpa för att en dag komma dit.
Samhället får aldrig ge upp dessa barn, deras liv är en kamp och kan även de behöva en stor dag.