Livet förändras, vart jag än går

Skrämmande, denna hösten och sensommarn har varit spöklikt högfungerande,visst sömnen är ett aber men jag är:
Benzofri
Haldolfri - tabletten som hade dragit ner mig i avgrunden, lider fortfarande men av den.
Fri, jag har inte vårdats på sluten avdelning sen april och jag har knappt snackat med psykakuten.
Jag blir knappt manisk mer än va som går att hantera utan obehagliga bakslag.
Jag känner mig inte heller depressiv.
Medicinerna funkar verkar det som.
Men jag vet att de kommer gå bra tillslut.

Sömnstörning!

Det står det i mitt läkarintyg, min sömn är definitivt störd då det tar 3 timmar att somna från att ja sväljer minna piller, gåtan varför jag inte däckar består.
Förr kunde man ta ett par stesolid eller xanor och däcka som en bombad elefant på ett fluffigt moln. Haldol däcka jag på med men då blev jag helt förstörd mentalt på många sätt så soptunnan med den. Hela skiten får soptunnan, trött på denna skiten, vill bara orka leva och resa mig ur askan. Mörka tankar frestar, men tror jag kan hantera dem.

Ett farväl till en vän

Mer än 2 veckor har gått, 2 veckor sen jag satte hjärtat i halsgropen, ja trodde inte det va sant, de kunde inte va sant, du hade ju pratat så mycket om döden förut men jag trodde aldrig du skulle försvinna, inte så ung. Minns fortfarande dagen vi träffades, på en fest mitt ute i skogen, allt va så kaotiskt men när det lugnat sig var vi ensamma i natten tills dagen efter, det tog 2 dagar sen sågs vi igen, jag stanna en vecka och sen fortsatte det så, turbulenta men underbara tider, du lärde mig äta mat utan kött och jag vigde varje helg att resa till dig. Sen tog de slut,vi var inte bra för varandra, men vänskapen bestod, även om det ibland gick månader utan att vi snackade. Vi lirade wow ibland och kollade läget i varandras liv, såg då och då, sista gången jag såg dig va i juli, sen tappade vi kontakten, jag hörde inte mer från dig förens du var borta, kände mig så maktlös, önskade jag kunde gjort något, men det slutgiltiga var omöjligt att undfly, nu får jag gå på en begravning till, men jag vet att du har frid nu, att du fått vila, att du är med din saknade vän på andra sidan, att ditt sinne fått ro. Men jag saknar dig, du var den första jag verkligen fick känslor för och tiden tillsammans glömmer jag aldrig, du lämnar ett tomrum efter dig som ej går att fylla.

Vila i frid M.

https://open.spotify.com/track/2Sy9KJyjlWWfTdviojlAKE

Höst

Japp hösten är här, det är kallare och dagarna kortare, löven får fina färger och naturen går i vila, än har de gått bra om man jämför med förra året då jag var rejält deprimerad och låg inne 2 veckor i september.
Denna hösten är jag mer stabil, kanske är det att jag äntligen fått ordentligt med stämningsstabiliserande och att jag går till psykolog regelbundet. Kaoset som var är borta, även om skadetankarna spökar mellan varven, men med huvudet i balans är de lättare att mota dem i grind.
Jag närmar mig ett halvår utan inläggning med stormsteg och hoppas det fortsätter såhär länge, även om jag vet ett skov kan komma plötsligt, men jag lär mig varningssignalerna mer och mer, manisk har ja inte varit på länge, till och med orkat börja motionssimma med min bror.
Ja saker och ting går verkligen åt rätt håll just nu, hoppas de fortsätter så.
Även om jag inte kan bli frisk går de bra nu, jag har lärt mig leva med min sjukdom. Något jag aldrig trodde jag skulle klara, det är trots allt ett mörkt år då tre personer som stått mig nära gått ur tiden, ägnar en minut var dag att minnas dem. Ser att jag lever som en seger, samtidigt är jag väldigt tacksam, önskar mina tre kamrater hade haft samma tur, jag vet samtidigt att jag var nära att gå samma väg som dem.
Peace

Framsteg!

Idag hände det äntligen, min läkare höjde min quetiapin till 300mg från 150mg. Hur tänker jag inte exakt gå in på eller historien bakom men credd till min fantastiska psykolog har varit till stor hjälp :)
Nu ska ja förhoppningsvis sova bättre, 300mg quetiapin är måldosen för bipolär sjukdom och utgångspunkten för att hitta rätt dosering i behandlingen.
Idag har jag även varit i simhallen med min bror och kört lite motionssim :)
Peace

Stabil?

Stabil? Vad är det, är det ett mått, en definition, en standard eller kanske en norm? Är man stabil när inget händer eller är det bara en fas av skiten, något som passerar in i kaos. När man är neutral, blank, varken uppåt eller neråt, är man stabil då? Finns stabilitet eller är det bara faser av ens mående man märker, kan jag en bli stabil eller är jag evigt dömd att pendla mellan olika sinnesstämningar, det är va de står på pappret i alla fall. Eller många papper rättare sagt, min journal är ju inte liten precis. Jag vaknar varje dag och vet att korten redan är lagda, en känsla av hopplöshet, frusstration och längtan. Längtan efter stabilitet.

Forsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt!

Dom som glömdes bort

Nu ska jag försöka ta upp något känsligt. Dagligen ser jag reklam och tidningsupppslag om fonder och föreningar som uppfyller svårt sjuka barns och tonåringars önskningar, något väldigt fint och hedervärt. Men vad händer när det som är fel inte syns utanpå, när somatiken inte är inblandat alls. När det är en psykisk sjukdom eller andra kval som tär ett ungt sinne. Varje självmordsbenägne tonårings näst högsta önskan, varje instutionsbarns näst högsta önskan, den unga tjejen som spenderat år innanför låsta dörrars längtan ut i stallet mitt i kampen mot en begynnande personlighetsstörning, tonåringen som känner sig född i fel kropps hunger efter naturen eller den killen som ska fylla 15s önskan att gå på match efter inte orkat se sitt favoritlag spela match på grund av en svår depression kan alla vara stora framsteg i den dagliga kampen. Glädjen att bara slippa de låsta dörrarna på avdelningen eller instutionen några timmar, segern att komma ur rummet hemma och se att de finns en värld där ute, och att det är värt att kämpa för att en dag komma dit.
Samhället får aldrig ge upp dessa barn, deras liv är en kamp och kan även de behöva en stor dag.