Minns det som det var igår, var så nervös efter allt som hänt på midsommar, jag gick redan på min första neuoleptica och en sönmtablet, medicin som jag fortfarande tar. Jag hade tagit ledigt från jobbet den dagen för jag kände på mig något skulle hända den dagen, så blev det. Jag kom in hos en läkare och en psykolog nere på öppenpsyk i stan. Jag kom in, svarade på frågor, fick berätta och de läste från journalanteckningar och utlåtande från min psykolog. Ju mer jag kände igen mig och berättade ju oroligare och allvarsamma blev de. Till slut fick jag gå ut, de skulle överlägga. De minuterna var oänddliga tills de till sist hämta mig.
På denna dag för ett år sen fick jag beskedet att jag är bipolär, fick lite nya läkemedel, jag skulle omedelbart sjuksskrivas och sen var det slut.
Bipolär, bipolär malde i huvudet när jag gick hem, när jag åkte till mina vänner i utanför perstorp och malde i tankarna när jag skulle sova.
Till slut rann det över när jag kom hem, full av förtvivlan, tyngd av mina nya bördor och i bedrövligt skick blev jag inlagd första gången, den första av 11 jag har hunnit med under det här året. Min rädsla för slutenvård botades andra vändan och fjärde vändan stannade jag 2 veckor. En tillvaro att vänja sig vid, slutenvård är nödvändigt ibland om man är bipolär, även om det e fruktansvärt långtråkigt. LPT har jag sluppit alla 11 gånger och hoppas kunna fortsätta så även framöver, om jag inte blir ett hot mot mig själv förståss.
Under detta året har jag även hunnit med en störtflod olika mediciner. Xanor, paroxetin, quetiapin, zopicone, lamotrigin, stesolid, haldol, lithium, zyprexa, theralen, abilify, mirtazapin, nozinan, sertralin, propavan, alimemazin, heminevrin och antaglingen några till. Självklart inte alla samtidgt men ger perspektiv på allt man matat sin kropp med.
Nu har jag stabil kontakt med öppenvården, ett helt team med psykolog, läkare och sjuksköterska. Psykakutens nummer ligger i telefonboken om de skulle gå åt skogen med allt.
Nytt år för cirkus Emil helt enkelt.
