I wont take, the easy road!

Överlevde en jävligt tuff natt.
Överlevt många tuffa nätter och hårda dagar sen ja fick min diagnos.
Överlevt livet på sluten psykiatrisk avdelning 11 gånger.
Överlevt 3 separationer.
Överlevt mina depressioner.
Överlevt mina rädslor.
Överlevde min födsel.
Jag kommer överleva allt, hur mörkt de än kan verka vara.
Vilken skit livet än kastar på mig kommer jag inte vika mig!
Jag kommer överleva, jag kommer vinna!

Kan de va så jävla svårt att få hjälp?!

Orkar inte längre stå på egna ben, jag vill aldrig var ensam mer!

De snurrar, spiner, sliter och drar. Klarvaken, kroppen är helt i uppror, varit manisk 20 minuter trots ordentligt med nattmedicin. De hjälper inte! Jag har total panik! Vafan ska jag göra??!

Jag är helt utlämnad till mörkret, hemska tankar far runt i huvudet, tömma dosetten, skära mig, rubbet, men egentligen vill bara leva men kroppen känns så död, vem är jag? Ett tärt plågat skal, att vara utan känslor är väl nästan samma sak?!

Gaaaaah detta känns inte bra, riktigt illa!

Famlar i avgrundes djup

Fumlar, famlar efter ytan, vill komma ur den mörka avgrunden som omfamnar mig, måste komma ut, där i är inte jag mig, där händer dåliga saker, där droppar blod. Varit där hela veckan med facit på 5 självskadeimpulser och 2 självskadehandlingar. Varit manisk med, absolut, blir speedad och får panik mellan varven, slänger mig in saker som ska hända.
Hur länge ska det hålla på såhär?!! Börjar bli less, börjar bli svag.
Måtte det inte bli en tolfte vända.

Blowing in the wind part 2

How many roads must a man walk down
Before you call him a man ?

How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand ?

Yes, how many times must the cannon balls fly
Before they're forever banned ?

The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind - Bob Dylan 

Idag har jag varit iväg hela dagen, kräftkalas för far, massa go mat och dryck långt in på kvällen, jag är ju inget stort fan av kräftor så åt kycklingvingar istället. Hela familjen var samlad och allt kändes så högtidligt och fyllt av glädje. Jag är så tacksam för min underbara familj.

Kvällarna senaste tiden har varit kämpiga, uppvarvad, tar lång tid att somna och skadetankarna intenssifieras, det gamla i det förgångna spökar, vet inte hur jag ska kunna hålla emot när alla tecken leder mig in på en mörk väg.

//Peace

Tankar och åter tankar

"Det va så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något, hoppats på någooot"

Sovrummets mörker, hög musik, nattmedicinerna i kroppen och nerbäddad. Borde vara idealförhållande för att somna men nej, jag förblir vaken. Kollat igenom alla bilder igen, läst gamla blogginlägg, kollat bipolarna och skummat igenom journalen som e en halvmil lång sen alla turer in och ut, cirkus Emil rullar vidare. Hur är de möjligt att vara vaken på en zopiclone, fyra quetiapin, en risperidal, en propavan och en mirtazapin. Jag tål nog mycket, provat de mesta i medicinväg senaste 1,5 året, tagit bort massor, det jag tar nu kan verka mkt men den innersta kretsen vet hur illa de varit. Skadetankarna knackar på ibland, längesen jag gjorde något men de finns där och skapar en slags uppjagad oro i kroppen, en disharmoni. Just nu är jag bara varm och lite småmanisk, inte värre än jag kan hantera men ändå så de känns. Det liksom snurrar och spinner, måste fokusera på nånnting, vad som helst så länge det inte är destruktivt, måste hålla mig samman, trots allt mer än fyra månader sen jag låg inne senast och planerar inte göra det framöver, om inte allt går åt skogen förståss. Verkar ändå va platsbrist på akuten och avdelningarna, tur att man inte mår akut dåligt. Även om bipolär sjukdom klassas som en allvarlig sjukdom. Men men, det kunde varit värre, finns alltid ljuspunkter.
Får vandra vidare i mörkret nu.
Peace.

Wish you were here part 2

Det är märkligt, folk säger att de blir bättre med tiden, att den sorg man känner ersätts med vardagen, men det stämmer inte. Går inte en dag utan att jag tänker på dig, saker jag hade velat säga, allt som vi brukade göra, alla långa nätter, alla upptåg enda sen vi va små är historia, de kommer aldrig tillbaka. Allt som finns kvar av dig är minnena och sorgen, du var en av dem jag kunde prata om allt med. Nu är vi bara 3 kvar, en stol står tom.
Hur går man vidare, allt påminnner mig om dig.
Saknar dig kusin.
Världen är en lite sämre plats utan dig.