....å de kommer kanske inte alltid va vi två

Ligger här i natten och grubblar, väntar på sömnen efter en intensiv dag, psykologen vid 11 och sen hem några timmar och iväg till Jönköping med några AIKare och såg dagens match, kom hem för snart två timmar sen och har legat i sängen sen dess. Chattat med en vän, kollat gamla bilder och läst igenom hela bloggen igen,vilket livsöde. Bipolarna har legat ner i två dagar så inget nytt att läsa där.
Detta lämnar plats för tankar, om livet, om då, nu och framåt.
Men mina tänkar går även till dom som inte längre finns ibland oss, får en att värdera det man har men varje person har jag saker ja hade velat säga.
Ni finns i mina tankar alla tre, glömmer er aldrig!
Jag försöker smälta, att jag kunde varit nummer fyra eller egentligen nummer 3 av 4,(matte mitt i natten!) men jag vägrar gå den vägen, men alla vet som känner mig att tanken har korsat mina tankar, men var lugna, det är bättre just nu än på länge. Bara skadetankarna som spökar likt skellettet skellre under soffan, han bor där med dammmammutarna.
Nu är de november i alla fall, då ska man samla skägg, woho!! Ja ska bli jultomte!
Peace

Dans dans dans

Sitter på tåget hem, riktigt sleten men vid gott mod och mår bra mentalt, inga toppar eller dalar så de e toppen :)
Varit på halloweenfest hos vänner ute på landet och partajat i dagarna 2 :)
Nu laddar ja inför en ny vecka, psykologtid imorrn och armen läker som den ska, verkar slippa ärr denna gången med. Sen närmar sig ett magiskt datum för mig, mer om de när de är dags så man inte tar ut något i förhand, bara för att man ser målet så är man inte i mål.
Mycket kan hända.
Peace

Scars

Ja denna veckan är ju som den är, lugn dag idag och två intensiva dagar innan dess som har satt sina spår.
Min självdisciplin har varit noll, tappade greppet om den rätta vägen igår och rispade mig ordentligt och sen väckte jag  dessutom båda mina föräldrar på köpet igår, då mådde jag kaos men efter samtal med psykakuten på telefon kunde jag tillsist somna ifrån eländet.
Nu sitter ja här med sårig arm, lite skam och kvällens musik i lurarna, tänker de läker snart, kanske blir ärr men jag bryr mig inte. Jag är kaos, jag är trasig.
Men jag lever i alla fall, det vittnar de små röda dropparna om.
Det bekräftar de röda strecken i mitt bleka skin.
Tick tack
Tick tack
När exploderar jag?

Peace

Detta är inte klokt!

Om 2 månader börjar en potentiell katastrof för psykiskt sjuka i nordvästskåne. Något som kommer kommas ihåg länge av efterlevande.
Jag läser personalen på avdelning 52s insändare på min mening, de är oroliga och de har allt fog att vara det.
I December försvinner 30 vårdplatser på nordvästskånes slutna psykiatriska avdelningar i Ängelholm och Landskrona, resurserna ska fördelas till avdelning 55 i Helsingborg, vårdplatser som riktas mot missbruk vilket stänger ute den stora massan av de psykiskt sjuka som redan trängs på avdelningarna.
Detta kommer leda till att personer med till exempel bipolär sjukdom, borderline, ätstörningar, självskadebeteende, självmordstankar, ocd, gad och ptsd kommer få det svårt att få en slutenvårdsplats när behovet finns.
Situationen är redan diger, det vet jag som psykiskt sjuk, för det är väldigt svårt att få hjälp om man behöver de och man måste vara långt gången för att få en plats. Redan idag blandas psykospatienterna och allmänpsykiatirins patienter på avdelning 57 för att spara plats. Jag har varit både där och på 56 som är allmänpsykiatrisk avdelning, det jag kan konstatera är att dessa två patientgrupper inte går ihop, man ska inte blanda.
Dessa nedskärningar kan dessutom betyda skillnaden mellan liv och död för en människa. Risken att förlora en förälder, en son, en dotter, en partner, en vän eller en anhörig ökar, för psykisk sjukdom skördar liv om man inte får rätt hjälp.
Det vet lokförarna, det vet ambulanspersonal, det vet poliserna, det vet anhöriga, det borde de som bestämmer veta. Jag vet vad det innebär, både att förlora någon som mådde psykiskt dåligt och hur det är att själv bara vilja dö.
Hjälpen jag fick räddade mig, hade det inte funnits vårdplatser hade jag kanske inte levt idag.
Jag vet även som bipolär vad det innebär att förlora sig till mani eller hamna i en depression, att behöva stabilisering för att kunna komma tillbaks till livet. De kan man inte få i öppenvården, det kräver plats i slutenvården.
Därför förstår jag behovet av vårdplatser, vad det kan innebära för ens liv att få hjälp, att när livet är som svårast så finns det hjälp att få.
Det kommer det inte finnas framöver om det här beslutet står sig, vad händer med dem som inte får plats? Är de dömda till att falla fritt?
Det får va nog nu, det räcker nu, vi är många och vi är människor, vi förtjänar att bli behandlade som det, inte som siffror i besparingskalkyler, för maximal lönsamhet.
Till er som bestämmer säger jag följande, jag hoppas ni går på varenda begravning ni orsakar.
Jag kräver:
-Riv upp beslutet!
-Utöka vårdplatserna i nordvästskåne.
-Låt personalen på avdelning 52 göra vad de är bra på.
-Fler psykakuter i länet.
-PIVAavdelnigar i regionen för det mest akuta.
-Sluta blanda patientgrupper.

Emil Sjödahl

Medicinstrul

Fick ett paket idag, som ja beställde i onsdes, lite påfyllning av medicin från ett nätbaserat apotek.
Saken är den att jag beställde med postnord då dhl som jag brukar köra inte funka, tänkte de gör väl ingen skillnad.
Jo hej du, fick hem de i dag efter att de stått stilla i Stockholm i flera dar utan förklaring, kartongen hade fått en rejäl smäll och medicinkartongerna var tillknycklade, till och med kartorna var böjda! Så ett tips till er alla, skippa post nord om ni ska beställa nått ömtåligt, tror ni inte mig så kolla senaste veckornas rapportering om förstörda paket. Tur att alla andra tabletter funkar med dhl!
De här strulet ledde till att jag fick sova en natt utan insomningstablett och ta lugnade som jag egentligen inte ska ta längre, tog 4,5 timme att somna och fick 3 timmars djupsömn. Men de som inte dödar de härdar.
Så e rätt trött, men snart ska jag iväg och simma, de ska nog pigga upp :)
Peace

De grå dagarna - de mörka nätterna

Fredagnatten var verkligen en av de där mörka nätterna då jag önskar jag inte va ensam, då jag längtar efter någon som håller om mig när jag har ångest, som torkar mina tårar och pratar mig genom mina mörka skadetankar, ja önskar samtidigt att jag inte var så trasig, att jag hade mer och ge, att jag kunde älska, utan att dra ner någon i mörkret som omger mig, men jag är bara den jag är, hur mycket jag än önskar kommer de bestå, det som liksom ingår i paketet, en klok männska sa en gång, du kan inte ha nånn att fylla det tomma hålet i dig, det ligger mycket i det, lite av mitt livspussel ligger där, ändå gör det så ont att va ensam, minns stunderna jag skratta så tårarna rann, de långa nätterna med samtal om livet och sen somna i varandras armar i gryningen, har sett så mycket fint, ändå är mitt inre så mörkt, behöver nog ett ljus i mitt liv, innan ja slocknar ännu mer.
Nu kommer de grå dagarna och de mörka nätterna.
Peace

Instabil bipolär sjukdom

Så beskrivs min bipolaritet i det rykande färska sjukintyget, de tar lite andan ur en, det är allvar detta, ingen lek och allt kan hända.
Har ju varit på den absoluta toppen och den definitiva botten många gånger, är bekant med att de pendlar mellan mina poler, ända blir jag shockad och försöker tänka logiskt, jag är nog ganska instabil med tanke på att det hänt mycket i mitt liv senaste åren, får ju knappt sova på nätterna, min mest kännsliga tid på dygnet när allt kan hända, både bra och dåligt. Har i alla fall inte åkt ambulans detta året, 2 ggr förra året....
Jag är ialla fall inte i närheten av inläggning, 11 gånger räcker just nu
Men tankarna dom snurrar och snart snurrar jag med, så mycket glädje att ja snart lyfter till skyarna!
Vad ska jag göra, den där dansen på en knivsegg är min och min endast.
Jag bara jagar nästa hype
Jag försöker kriga mot mina lows
Släng in ett självskadebeteende och du får ett recept på kaos in i mista detalj.
Va tankarna ska säga till mig i natt får vi se, kanske att dom inte är där, de är någon annan stans. Det snurrar förskräckligt just nu och har gjort det ett tag, kroppen närmar sig uppror, är det kanske dags att be om hjälp innan hela rinner över, manin är här, ridå upp, action!

Ja går inte isär, när jag går med dig

Lyckat läkarsamtal! Så otroligt lättad efter en smått helvetisk väntan där ja än en gång oroar mig i onödan, hur kan de gå fel med mor vid min sida och världens bästa och mest förstående läkare.
Att jag börjat simma föll i god jord, nu ska cykling läggas till en gång i veckan.
Medicinförändringar, japp.
Bort med mirtazapin.
Fasa ut risperidal, förhoppningsvis räcker quetiapin mot de maniska, ja tar ända 300mg.
In med melatonin (cirkadin) för sömnen, naturligt sömnhormon som förhoppningsvis ska ge mig bättre sömn :)
Sen förlängd sjukskrivning så ja kan fokusera på terapi och mina rutiner.

Känns skitbra, lite uppe i varv men så glad och full av hopp :)

Peace

Nu står vi här igen, och väntar

https://open.spotify.com/track/1vDMGBzqLJWZC5UzePDURw
Allt börjar med att jag hittar denna låten, ger så jäkla mycket minnesbilder och minnen av människor och händelser från mina turer på slutenpsyk, både bra och dåliga i ett maniskt virrvarr, ja jag är manisk ikväll, inte mer än ja kan hantera men still manisk.

Kan bero på att det är läkarsamtal imorron, återigen ska min mentala hälsa stötas och blötas, diskuteras och försöka hitta lösningar. Ärligt talat, jag är skitnervös av att inte veta va som kommer hända. Men men jag har natten och morgonen på mig att samla mig.

Bara att hålla alla mörka tankar i schack och låta musiken överösta dem, vore fint att fylla upp sinnet med fina minnen!
Peace

Har gått på knä så många år, i den här staden!

Bättre än igår, helt klart, där kände jag mig rätt illa ute men jag kom till ro till sist trots snurret och obalansen, allt gick i ett igår efter 8. Ingen akutpsykiatri, inga samtal, bara samla mig och vänta ut de, va skulle en ny vända på psyk göra för nytta, har ändå läkarsamtal på onsdag, då kan ja ta upp allt problematiskt och diskutera fram något bra, rätt väg att gå, akutpsyk är bara lösning för stunden eller om allt brakar samman. Jag intalar mig att jag är starkare nu. Armen läker fint, om de blir ärr får vi se.
"Du är stark" är ord jag aldrig glömmer försöker va stark varje dag, även om det e tungt, bär ditt namn på ett nytt armband, så är du med mig så i alla fall.
Försöker hänga kvar, ta en dag i taget och göra något av var dag, kämpa är enda vägen framåt. En dag kommer jag resa mig, en dag kommer jag va stark.
Peace

Slutkörd

"Why does my heart go on beating?
Why do these eyes of mine cry?
Don't they know it's the end of the world?
It ended when you said goodbye."

De raderna kommer ofta när min kropp är helt färdig och frustration och tankar bara snurrar. Kännt snurret hela kvällen och allt har liksom hänt i en dimma efter 8tiden när jag sprang till bussen, sen har allt gått på instinkt och motivation.
Bara dagar sen jag tappa de helt och rispade mig rätt ordentligt, den kvällen upphörde all ångest för en liten stund, ja torka blodet, tvätta av och gick vidare.
De tar både tid och gör ont, men de små röda dropparna av liv gör att man känner sig levande.

Nu ligger jag här och grubblar, va skönt det är att va vid liv, trots helvetet inom mig, säng sköna säng :)

Peace :>

Nä nu får det f*n va nog! / Reaktion på SIS sänkning av kunskapskrav

"Inget barn får utsättas för tortyr, annan grym behandling eller bestraffning eller dödsstraff. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid."
- Punkt 37 FNs barnkonvention.

Barn är vår framtid, jag önskar att alla barn hade ett kärleksfullt hem med stöd att utvecklas, värme och kärlek. 2 föräldrar som älskar varandra och som ger en god och kärleksfull uppfostran. Alla barn är unika individer med olika behov och ibland olika problematiker, något som kan både kräva tålamod och tid, ibland blir det för svårt och myndigheter får gripa in när föräldrarna inte klarar av det eller barnet på olika sätt agerar destruktivt eller inte alls mår bra psykiskt. Det kan handla om en psykosocial problematik, ett neurologiskt funktionshinder så som asperger eller adhd, psykisk sjukdom, kriminell problematik eller självskadebeteende för att nämna några exempel.

Myndigheten som tar hand om många av dessa barn heter SIS (Statens Institutionstyrelse), de har minst en anläggning i varje län och har befogenhet att bedriva tvångsvård och gripa in med tvång. Upptagningen börjar vid 9 års ålder och slutar vid unga vuxna. Vistelsen kan vara i flera år och har barnet väl hamnat där är beslutet ofta svårt att riva upp. Anläggningarna liknar fängelser med både öppna och slutna avdelningar där barnets beteende avgör inlåsningen, ett rum på en sluten eller låst avdelning saknar fönster, har fastskruvade möbler och är låst utifrån. De är oftast belägna en bit från övrig bebyggelse utanför våra städer. 

Detta skapar en skyddad verkstad som för den oinvigde kan verka mycket skrämmande, arbetet sköts av behandlingsassistenter som kan liknas vid kriminalvårdare. Långa isoleringar och fasthållningar tillhör paletten av befogenheter, även för barn under 15 år.
Isolering är de facto en form av tortyr vet vi och rapporterna är många att detta både missbrukas och överanvänds för att upprätthålla ordningen, till exempel ska BUP alltid kontaktas innan för konsultation om graden av lämplighet, uppgifter till Sveriges radio visar att detta detta inte alltid följs och att barn felaktigt isoleras, något som kan ge men för livet. Vill med det sagt återknyta till FNs barnkonvention punkt 37.

Detta är verkligheten för våra mest utsatta barn, det spelar ingen roll om man bara har det tufft eller har begått ett brott, hamnar man på SIS är behandlingen den samma. Detta väcker avsky hos mig, våra mest utsatta barn behöver inte straff, isolering och låsta dörrar. De behöver värme, kärlek och förståelse, de ska vara i centrum, inte låsas in långt bort, SIS modell är genomrutten och de vittnesmål jag tagit del av så blev de skadade för livet, inget barn borde utsättas för detta autonomt verkande helvete på jorden.

Nu är det dessutom så att kunskapskraven för att jobba på SIS sänks (!) från krav på 2årig eftergymnasial utbildning till krav på  fullgjord gymnasiexamen. Detta är fullständigt otänkbart och overkligt, inte bara ska det här systemet existera, det ska drivas med minimala kunskapskrav. Det håller inte.

Jag kräver därför följande:
Barnkonvensionen ska vara en del av vår lagstifning.
Nollvision mot repressiva åtgärder så som isolering.
En rejäl översyn av hela myndigheten.
Krav på ökad insyn i verksamheten.
Färre SIS anläggningar och istället fler familjehemsplatser och åtgärder för att stödja barnens familjer.
Barn som inte har begått något brott ska inte få placeras på låst avdelning om inte särskilda skäl föreligger. 
Personal ska minst ha 3årig högskole/universitetsexamen, klara en psykologintervju och flera lämplighetstester. 

Allt detta för att våra mest utsatta barn ska vara i rätta händer. 

Emil Sjödahl

Livet förändras, vart jag än går

Skrämmande, denna hösten och sensommarn har varit spöklikt högfungerande,visst sömnen är ett aber men jag är:
Benzofri
Haldolfri - tabletten som hade dragit ner mig i avgrunden, lider fortfarande men av den.
Fri, jag har inte vårdats på sluten avdelning sen april och jag har knappt snackat med psykakuten.
Jag blir knappt manisk mer än va som går att hantera utan obehagliga bakslag.
Jag känner mig inte heller depressiv.
Medicinerna funkar verkar det som.
Men jag vet att de kommer gå bra tillslut.

Sömnstörning!

Det står det i mitt läkarintyg, min sömn är definitivt störd då det tar 3 timmar att somna från att ja sväljer minna piller, gåtan varför jag inte däckar består.
Förr kunde man ta ett par stesolid eller xanor och däcka som en bombad elefant på ett fluffigt moln. Haldol däcka jag på med men då blev jag helt förstörd mentalt på många sätt så soptunnan med den. Hela skiten får soptunnan, trött på denna skiten, vill bara orka leva och resa mig ur askan. Mörka tankar frestar, men tror jag kan hantera dem.

Ett farväl till en vän

Mer än 2 veckor har gått, 2 veckor sen jag satte hjärtat i halsgropen, ja trodde inte det va sant, de kunde inte va sant, du hade ju pratat så mycket om döden förut men jag trodde aldrig du skulle försvinna, inte så ung. Minns fortfarande dagen vi träffades, på en fest mitt ute i skogen, allt va så kaotiskt men när det lugnat sig var vi ensamma i natten tills dagen efter, det tog 2 dagar sen sågs vi igen, jag stanna en vecka och sen fortsatte det så, turbulenta men underbara tider, du lärde mig äta mat utan kött och jag vigde varje helg att resa till dig. Sen tog de slut,vi var inte bra för varandra, men vänskapen bestod, även om det ibland gick månader utan att vi snackade. Vi lirade wow ibland och kollade läget i varandras liv, såg då och då, sista gången jag såg dig va i juli, sen tappade vi kontakten, jag hörde inte mer från dig förens du var borta, kände mig så maktlös, önskade jag kunde gjort något, men det slutgiltiga var omöjligt att undfly, nu får jag gå på en begravning till, men jag vet att du har frid nu, att du fått vila, att du är med din saknade vän på andra sidan, att ditt sinne fått ro. Men jag saknar dig, du var den första jag verkligen fick känslor för och tiden tillsammans glömmer jag aldrig, du lämnar ett tomrum efter dig som ej går att fylla.

Vila i frid M.

https://open.spotify.com/track/2Sy9KJyjlWWfTdviojlAKE

Höst

Japp hösten är här, det är kallare och dagarna kortare, löven får fina färger och naturen går i vila, än har de gått bra om man jämför med förra året då jag var rejält deprimerad och låg inne 2 veckor i september.
Denna hösten är jag mer stabil, kanske är det att jag äntligen fått ordentligt med stämningsstabiliserande och att jag går till psykolog regelbundet. Kaoset som var är borta, även om skadetankarna spökar mellan varven, men med huvudet i balans är de lättare att mota dem i grind.
Jag närmar mig ett halvår utan inläggning med stormsteg och hoppas det fortsätter såhär länge, även om jag vet ett skov kan komma plötsligt, men jag lär mig varningssignalerna mer och mer, manisk har ja inte varit på länge, till och med orkat börja motionssimma med min bror.
Ja saker och ting går verkligen åt rätt håll just nu, hoppas de fortsätter så.
Även om jag inte kan bli frisk går de bra nu, jag har lärt mig leva med min sjukdom. Något jag aldrig trodde jag skulle klara, det är trots allt ett mörkt år då tre personer som stått mig nära gått ur tiden, ägnar en minut var dag att minnas dem. Ser att jag lever som en seger, samtidigt är jag väldigt tacksam, önskar mina tre kamrater hade haft samma tur, jag vet samtidigt att jag var nära att gå samma väg som dem.
Peace