"Why does my heart go on beating?
Why do these eyes of mine cry?
Don't they know it's the end of the world?
It ended when you said goodbye."
De raderna kommer ofta när min kropp är helt färdig och frustration och tankar bara snurrar. Kännt snurret hela kvällen och allt har liksom hänt i en dimma efter 8tiden när jag sprang till bussen, sen har allt gått på instinkt och motivation.
Bara dagar sen jag tappa de helt och rispade mig rätt ordentligt, den kvällen upphörde all ångest för en liten stund, ja torka blodet, tvätta av och gick vidare.
De tar både tid och gör ont, men de små röda dropparna av liv gör att man känner sig levande.
Nu ligger jag här och grubblar, va skönt det är att va vid liv, trots helvetet inom mig, säng sköna säng :)
Peace :>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar