Välkommen ljuva sommar

Nu börjar det, allt är grönt, himlen är blå och det är varmt ute. Samtidigt har jag sänkt min antimaniska medicin och känner mig för det mesta speedad på kvällarna när jag ska sova. Undrar vart detta ska sluta, hur längre kan jag hantera det? 

Vill inte att denna sommaren ska bli som förra men samtidigt skakar marken under mina fötter. En dag i taget Emil, andas, andas!

Bipolär

Redan snart levt ett år med min diagnos, trodde aldrig det skulle gå så långt, när jag fick beskedet trodde jag inte det var sant, sen följde kaos. Slutenvård, mediciner i massor, sjukskrivningar medans min kropp fortsatte jävlas med mig. Ena stunden är jag deprimerad och självdestruktiv, nästa är jag händelsernas mittpunkt och spinner ut i mina maniska toppar. Tillvaron där imellan är en enda stor gåta, en spänd väntan vad som ska hända härnäst, och enda alternativet är att leva som en zombie fullproppad med tabletter och de är jag klar med, ska jag övermedicineras igen får det bli under tvång, lite kämpaglöd och självbevarelsedrift har jag i mig, jag tar dock en del stämningsstabiliserande medicin men den ena sänks och jag får redan skörda frukten, jag var manisk i lördes, så illa att jag fick åka till psykakuten i halmstad då jag var där över helgen, var rätt obehagligt och då de inte kunde göra något känns allt sådär, jag behövde verkligen hjälp då men de kunde varken lägga in eller lämna medicin då de inte kände mig. Vilket ställde till det hela en del. Nästa gång kanske det blir värre, första LPT ligger allt närmare om det fortsätter såhär.

Håll i hatten, cirkus Emil rullar vidare

Natten före dagen D

Då var det dags igen, efter 1,5 månads sjukskrivning är det åter dags för läkarsamtal. Det här samtalet avgör hurvida jag blir vidare sjukskriven eller inte, för mig är det väldigt nervöst då jag mår och har mått väldigt dåligt av mitt arbete. Tiden hemma med daglig motion och gympass har gett mig så himla mycket styrka som människa och jag börjar äntligen få intresse för min omgivning och ork att ge mig ut på äventyr är saker jag inte vill förlora. Tack vare att man har tagit bort det som fått mig att må så dåligt har jag fått helt nya förutsättningar, jag har inte pratat med akutpsyk sen jag blev sjukskriven och enda gången jag har skadat mig själv är efter ett långt möte på just jobb förra veckan. Får sånn panikångest av att vara där, det sitter i väggarna och jag vill inte tillbaka, jag vill fortsätta på den inslagna vägen med träning och att sakta men säker hitta mig själv igen. En viktig process som kommer ge min framtid en ärlig chans. Detta är början på ett nytt kapitel och jag hoppas innerligt det är fortsättningen på något bra. Jag har i alla fall gått från att gå som en zombie till att vara full av liv, senaste tidens medicinjusteringar har jag att tacka för det och förhoppningsvis tas nästa steg imorgon. Skrämmande när man tänker tillbaka hur övermedicinerad jag var, 9 olika tabletter varav flera narkotikaklassade och tung neuroleptika. Nu är medicinen mer balanserad och allt de tunga borta. Märker du skillnad, låt mig gärna veta och berätta hur jag var då så berättar jag hur jag är nu. 

Bipolär kommer jag alltid vara men jag börjar äntligen lära känna min sjukdom och hur man lever med den. Har gjort mycket att ta bort det i livet som har fått mig att må dåligt, nu blickar jag framåt.

Nu ska man bara försöka sova lite också, så man är laddad att gå upp tidigt imorrn.

Peace

Mörkt kallt ljus

Sommaren närmar sig och sakta dag för dag mår jag allt bättre, hoppas bara detta fortsätter så man kan njuta av sommmarn, denna sommaren ska inte spenderas inlåst på psyk utan ute på mina spontana äventyr, en flaska rosè i sommarnatten vid en lägereld, träffa underbara människor, vårda gamla bekantskaper och lära känna nya människor. Skoj och fest där, ett par öl där, kanske lämnar landet med mellan varven om jag har råd. Hoppas hinna med allt jag vill och njuta av spontanitet igen. Stockholm blir det garanterat och sommarkortet lär ta mig lite varstans i Skåne. Hoppas vi ses i sommar!

Såhär möter jag sommarn, med lite sköna rader från den svenska björnstammen!

Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen
Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen

Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv
Känns som ivern och ses har gjort mig vansinnig

Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

Men jag lovar att vara stark och jag lovar att vara god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord
I en hundradels sekund tränger ljuset fram
och jag ser vad jag gör när jag är i din fam
open.spotify.com/track/4GH9xE06WxfTio33jF2YGL

Blowing in the wind

Idag är det nästan exakt ett år sen termen bipolär presenterades för mig, en sjukdom som kunde förklara mitt beteende och mående långt tillbaka, utlåtanden skrevs och jag gjorde de sista på jobb inför en härlig semester, där nånnstans slår det slint och på midsommar rasar allt och efter en mani samtidigt som jag är onykter hamnade jag på psykakuten första gången. 

Sen gick det snabbt att få lite tabletter och så skickades en akutremiss, i början av juli fick jag det svart på vitt, jag är bipolär.

Mycket har hänt sen dess och jag har hunnit med 11inläggningar och toppat på 9 mediciner. En period nästan bodde jag på de olika vårdavdelningarna. Varit på psykakuten fler gånger än jag kan räkna.

Nu är det nya tider, manierna ligger där och lurar, självskadetankarna frestar mig var natt, när ska det smälla? Det är bra nu, det är det verkligen men min sjukdom är hänsynslös och jag är uppriktigt orolig, var speedad ikväll och kände den där känslan att inte ha kontroll, allt bara spann på. Ikväll börjar fallet, imorgon vaknar vi till skärvorna av nattens mörker.

How many miles does a man have to walk, before you call him a man-Bob Dylan

Din tid kommer

Okey here we go again, senast jag skrev var min 11:e vända på psyk som varade ett dygn. Kunde inte koppla av på avdelningen och läka så skrev ut mig. Sen dess har jag varit hemma, går regelbundet till en psykolog och är sjukskriven från mitt arbete. Detta känns bra och kombinerat med träning och motion samt en mindre medicinering så mår jag ganska bra, tror jag. Jag är mycket mer med, jag orkar va med på kalas länge utan att bli trött och ja orkar hitta på saker med folk igen. Men jag vågar inte tro på det och ingen vet hur länge detta håller i sig, eller om detta bara är en jäkla fas i min sjukdom. 

Skadetankarna är tillbaka.

Jag brottas med dem varje kväll

Det depresiva skovet lider mot sitt slut

Kvar e jag, utan aning vad som kommer hända.

När man ligger själv vaken i natten så grubblar man en massa. 

Vad ska hända mig?

Vart e jag om en vecka

Vart e jag om en månad

Håll i dig Emil, detta kan bli ditt livs åktur.

Mmmmm