Bipolär

Redan snart levt ett år med min diagnos, trodde aldrig det skulle gå så långt, när jag fick beskedet trodde jag inte det var sant, sen följde kaos. Slutenvård, mediciner i massor, sjukskrivningar medans min kropp fortsatte jävlas med mig. Ena stunden är jag deprimerad och självdestruktiv, nästa är jag händelsernas mittpunkt och spinner ut i mina maniska toppar. Tillvaron där imellan är en enda stor gåta, en spänd väntan vad som ska hända härnäst, och enda alternativet är att leva som en zombie fullproppad med tabletter och de är jag klar med, ska jag övermedicineras igen får det bli under tvång, lite kämpaglöd och självbevarelsedrift har jag i mig, jag tar dock en del stämningsstabiliserande medicin men den ena sänks och jag får redan skörda frukten, jag var manisk i lördes, så illa att jag fick åka till psykakuten i halmstad då jag var där över helgen, var rätt obehagligt och då de inte kunde göra något känns allt sådär, jag behövde verkligen hjälp då men de kunde varken lägga in eller lämna medicin då de inte kände mig. Vilket ställde till det hela en del. Nästa gång kanske det blir värre, första LPT ligger allt närmare om det fortsätter såhär.

Håll i hatten, cirkus Emil rullar vidare