Framsteg!

Idag hände det äntligen, min läkare höjde min quetiapin till 300mg från 150mg. Hur tänker jag inte exakt gå in på eller historien bakom men credd till min fantastiska psykolog har varit till stor hjälp :)
Nu ska ja förhoppningsvis sova bättre, 300mg quetiapin är måldosen för bipolär sjukdom och utgångspunkten för att hitta rätt dosering i behandlingen.
Idag har jag även varit i simhallen med min bror och kört lite motionssim :)
Peace

Stabil?

Stabil? Vad är det, är det ett mått, en definition, en standard eller kanske en norm? Är man stabil när inget händer eller är det bara en fas av skiten, något som passerar in i kaos. När man är neutral, blank, varken uppåt eller neråt, är man stabil då? Finns stabilitet eller är det bara faser av ens mående man märker, kan jag en bli stabil eller är jag evigt dömd att pendla mellan olika sinnesstämningar, det är va de står på pappret i alla fall. Eller många papper rättare sagt, min journal är ju inte liten precis. Jag vaknar varje dag och vet att korten redan är lagda, en känsla av hopplöshet, frusstration och längtan. Längtan efter stabilitet.

Forsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt!

Dom som glömdes bort

Nu ska jag försöka ta upp något känsligt. Dagligen ser jag reklam och tidningsupppslag om fonder och föreningar som uppfyller svårt sjuka barns och tonåringars önskningar, något väldigt fint och hedervärt. Men vad händer när det som är fel inte syns utanpå, när somatiken inte är inblandat alls. När det är en psykisk sjukdom eller andra kval som tär ett ungt sinne. Varje självmordsbenägne tonårings näst högsta önskan, varje instutionsbarns näst högsta önskan, den unga tjejen som spenderat år innanför låsta dörrars längtan ut i stallet mitt i kampen mot en begynnande personlighetsstörning, tonåringen som känner sig född i fel kropps hunger efter naturen eller den killen som ska fylla 15s önskan att gå på match efter inte orkat se sitt favoritlag spela match på grund av en svår depression kan alla vara stora framsteg i den dagliga kampen. Glädjen att bara slippa de låsta dörrarna på avdelningen eller instutionen några timmar, segern att komma ur rummet hemma och se att de finns en värld där ute, och att det är värt att kämpa för att en dag komma dit.
Samhället får aldrig ge upp dessa barn, deras liv är en kamp och kan även de behöva en stor dag.

2 steg från paradise

Detta ska handla om mig, vad jag upplever och vad jag känner just nu.
Jag känner mig som i ett vakuum mellan allting, frustration, mörka tankar, brottas dagligen med ett självskadebeteende och min bipolaritet. Varit rätt uppåt senaste dagarna och haft svårt att landa i något slags lugn efteråt. Går på tok för lite stämningsstabiliserande medicin känner jag, ingen ro på nätterna, ingen sömn.
Så mycket ja vill skriva, men allt snurrar.
Håll i hatten, ditt mål väntar i andra sidan natten. En ny dag.