Bloggen våga berätta återuppstår för en dag då det verkligen finns grejer att berätta idag.
För ett år sedan den här dagen skrevs jag ut från avdelning 57, sen dess har jag inte varit inlagd, detta betyder att idag har jag klarat ett inläggningsfritt år, det gamla rekordet var 9 månader, nu är det ett helt år utan slutenvård och det känns fantastiskt. En enorm kontrast till hur det har varit. Detta skall sannerligen firas!
Sen ska vi också vara allvarliga en stund, vi måste det då den här bloggens mening var att våga berätta och jag har något att berätta för er. Igår tog kampen slut att sätta den sista biten på plats i det pussel man kan likna mitt mående vid. Ni som följde de sista inläggen vet att jag kämpade för att gå till botten med den emotionella instabilitet vården äntligen hade sett, som jag har kämpat med länge. När det var läkarsamtal fattade jag mod och berättade så ingående jag kunde, även psykologen berättade i anslutning till samtalet.
Igår kom beskedet, kontentan av allt prat och den var inte luddig, den var tvärtom mycket konkret och rak.
Jag har en tredje diagnos. Emotionell instabil personlighetsstörning, Borderline.
Det är något jag levt med ett bra tag, enda skillnaden är att nu kan vården stötta mig så jag slipper kämpa själv.
Våga berätta är först ut, alltid, jag är inte rädd att berätta och jag vill ära den principen med det här inlägget, det fanns något att berätta, nu vet ni.
Igår var tung, en prövning på aftonen innan min triumf men jag klarade det, idag är en bra dag, en bättre dag, idag är livet gott.
Peace
