Skåneresa :)

Idag korsar jag Skåne långt innan komfortens gränser tidsmässigt, men har ett viktigt mål då jag ska ha uppföljningssamtal med min ansvariga sjuksköterska angående min senaste inläggning. 

Varit 2 härliga dagar med mina kusiner i Blekinge dagar fyllda av god mat, monopolspelande, en soft promenad, biobesök och en himla massa skratt :) 

Åker hemåt med ett stort leende på läpparna men lite ångest huvida tågen kommer gå som de bör så man inte blir sen till mötet, men allt som allt är det rätt skönt att åka lite tåg.

Även sett årets första snö men den töade snabbt bort när dagen grydde :/ 

Hoppas alla har en dräglig måndag, peace alla fina! 

God fortsättning på julen :>

Idag är det adidasränder, ryska hattar, bra musik och kebabpizza som gäller^^

Rätt skönt efter en intensiv men rolig jul, behövde bara vila mig en liten stund efter maten och vart manisk ett tag framför granen men det gick att hantera. I det stora hela är det bara parenteser för det blev på alla sätt en helt underbar jul med fina människor, många hjärtliga skratt och fina klappar. Kändes avlägset när jag reflekterade kring min situation i söndes men det blev jul hemma och det är jag tacksam för, vet flera som inte är unnade den lyxen, sen vissa i vårt land har inte ens ett hem. Jag vill i alla fall önska mina läsare en riktigt god fortsättning på julhelgen. Imorrn blir det resa tvärs över Skåne och se nya Star Wars tillsammans med mina kusiner från Blekinge och sen troligtvis hänga med upp till dem i granskogen ett par dagar^^

Peace alla fina and may the force be with you

#vågaberätta

Kommentar på regeringens satsning för att hjälpa psykiskt sjuka ungdomar.

Idag 4 dagar efter det gått ut ett pressmeddelande från regeringen att man satsar 150 miljoner speciellt riktat till unga psykiska sjuka når nyheten mig, det är ju bra att man äntligen satsar men regeringens prioritering väcker frågor, man pratar om tidiga insatser och att hjälpa unga i ett tidigt skede och förkorta väntetiderna, det är bra men vad händer med oss såväl unga som gamla som redan är sjuka. När psykakuter och vårdavdelningar stänger, när man får vänta månader för att ens få prata med sin ansvariga läkare; om man ens har en, när man blundat för en stor vårdskandal där de sista med svåra självskadebetende skrevs ut från rättspsyk i fjol, när hyrläkare på vårdavdelningar är mer regel än undantag och kön till annan behandling än medicinering är så svindlande lång att tankar om det vore enklare att avsluta sitt liv väcks. Då kan jag inte vara tyst, då kräver jag förändring!
Därför Stefan Löfven kräver jag följande:
-En rejäl satsning på oss som redan är sjuka, vår behandling och väntetiderna till dem.
-Fler fast anställda psykiatriker och en nollvision mot hyrläkare.
-Fler vårdavdelningar och fler psykakuter i landet för ett bredare upptagningsområde och vård nära där man bor.
-En utredning av den norska modellen där man har samma skötare, sköterska och läkare i både öppen och slutenvården.
-Rättvisa och upprättelse för alla som felaktigt placerats på rättspsyk utan att ha begått något brott.
Ska man gör något ska man göra det ordentligt, gör om, gör rätt Stefan Löfven!
#vågaberätta

Hemma igen efter en mycket givande timeout på sluten avdelning

Wow, jag vaknade idag med ett leende på läpparna, gick upp, åt frukost och sen vilade jag några timmar tills jag blev väckt av en skötare som sa att det var dags för läkarsamtal och jag gick dit och kände positiv energi i hela kroppen, Har lyckats bryta mina destruktiva tankar även om jag alltid måste vara på vakt nästa gång de dyker upp. Läkaren förklarade en inläggning som ett berg och det dåliga måendet som toppen av berget, han sa att jag var över toppen och precis där i sluttningen då det var dags att skrivas ut och det kändes riktigt bra. Om man jämför hur jag mådde för 48 timmar sedan är det å stor skillnad, känner vinden i ryggen och optimism, samt lite julkänsla. Jag fick till sist låta mig explodera, krascha, läggas in men det var värt det för jag kom ut som en starkare människa. Åter igen stort tack till personalen på avdelning 56, från läkare till skötare finns det sånt engagemang och stöd. Stort tack till min älskade, min familj och mina vänner för allt stöd på olika sätt, det har gjort att jag kunde ta mig denna timeout på sluten avdelning.
Nu ska ja dunka musik^^
Peace alla fina :)

Åttonde vändan

Julstämningen från gårdagen försvann efter en natt med extrem ångest och skadetankar, satt till sist och var på väg att hämta en kniv men skrev till en vän istället som var så himla shysst och fixade taxi åt mig upp till psykakuten. Väl där fick jag debattera mitt mående med en skötare en god stund innan han förstod att jag inte mådde bra alls. 

Läkarsamtalet blev kort, doktorn har träffat mig flera gånger och vet vad jag går igenom för helvete när jag mår dåligt och han har funnits med i bilden sen midsommarkrashen. Han bara fråga jaha hur är det och jag svara att jag inte orkade mer och hade skadetankar som skrämde mig. Så 10 minuter senare kom de ner från 56an och hämta mig och det är här jag är nu. Förhoppningsvis kommer jag på fötter igen innan jul. Tills dess ligger jag här på 56an och skakar såhär lagom till fjärde advent. 

Peace alla fina

När exploderar jag?

Tick tack
Tick tack
Känns som jag ska explodera.
Hur beskriver man hur man mår, när man saknar ord?
Hur får man ur sig saker som tar tid, när man inte kan koncentrera sig?
Hur kan man vara speedad, när man är så himla nere?
Hur uppskattar man tillvaron, när insidan är ett helvete!
Jag mår inge bra.
Jag kan inte koncentrera mig det minsta för då får jag ångest.
Jag skadar mig själv regelbundet, när tankarna kommer står jag chanslös utan strategier.
Själen är ärrad med, knappt jag orkar ta mig ur sängen och sen när jag är uppe får allt sånn fart att jag nästan blir yr. Som att jag är den som betraktar en film som spelas upp skitsnabbt, tyvärr är det ingen film eller bok, det är verklighet, min verklighet.
Känner sånn ledsamhet över allt jag inte kan göra. Det är ett heltidsjobb att må såhär.
Känslan att veta att jag inte kan, det e fullt, har all medicin man kan få eller så är jag inte sjuk nog tar bort tryggheten att ha ett skyddsnät är kämpigt. Kan beskriva det som att vara för sjuk för att va hemma men för frisk för att ligga inne, ett saftigt moment 22 som bara gör att mår ännu sämre.
Saknar det lite ibland, rutinerna, den skyddade miljön, personalen som förstod en.
Men är kanske dumt att klaga, fast man ibland bara måste öppna en ventil. Har så många fantastiska människor runt mig, ni gör livet värt att leva. Min älskade, min familj, mina släktingar och mina vänner gör livet värt att leva.
Men tankar att inte leva har passerat mitt huvud men än kan jag hålla det i schack och har trots allt massor att leva för.
Gråta var det länge sen jag gjorde, mer än en månad sen, enda tårarna som lämnar min kropp är de små dropparna blod, som sipprar ur mina sår medans pulsen slår.
Tick tack
Tick tack
När exploderar jag?

Upprop mot nedskärningar och hyrläkare!

Som alla som följt min blogg vet så mår jag inte direkt bra psykiskt. Alla känner någon som har eller haft en psykisk sjukdom eller bara mått dåligt. Psykisk ohälsa ökar lavinartat och sjukskrivningarna blir allt fler, speciellt bland unga. I värsta fall är ett förlorat liv resultatet av en psykisk sjukdom om inte vården griper in under frivilliga former eller under tvång när det krävs. Allt för att rädda liv och få människor på rätt fot. Här i stan är psykiatrin bra, det finns en psykakut och flera vårdavdelningar men det är inte så överallt och missförhållanden brer ut sig i dess spår. I Ängelholm stänger stadens enda psykiatriska slutenvårdsavdelning och när man försöker läsa om vad det finns för insatser i nordvästkåne länkas man nästan alltid tillbaka till Helsingborg. Som det ser ut nu ska Helsingborg täcka upp för 16 förlorade platser, ett svårt jobb för en  redan hårt belastad psykiatri.
Samtidigt läser man att antalet hyrläkare är högst i hela regionen, det betyder att avdelningarna ständigt byter läkare som sällan hinner sätta sig in i patientens fall som ofta har en komplexitet som kräver just kontinuitet och inte ett ständigt bytande av ansikte man möter. Olika människor gör olika bedömanden och det kan få stora konsekvenser om vi inte stoppar detta vansinne.
Jag kräver därför:
Fler vårdplatser, både i Helsningborg och kranskommuner

Fler psykakuter i länet

Fler fast anställda psykiatriker

En nollvision gällande användandet av hyrläkare i landstinget

Håller ni med, dela och kräv förändring med de medel ni har, ingen kan göra allt men alla kan göra något! 

"You may say im a  dreamer, but im not the only one" - John Lennon

 

#vågaberätta #uppropmothyrläkareochnedskärningar #UMHN

Bring me to life

https://open.spotify.com/track/2gpffYGJGvhgqgA0Aw8wKi

Wake me up inside
(I can't wake up)
Wake me up inside
(Save me)
Call my name and save me from the dark
(Wake me up)
Bid my blood to run
(I can't wake up)
Before I come undone
(Save me)
Save me from the nothing I've become

Usch vilken dag, har zero koncetration och lyckats få gjort precis ingenting. Känner mig död inuti och en krypande rastlöshet jag inte förstår när jag är såhär pass låg. Inget makear sense idag, kunde knappt få fokus när jag skulle ut och gå med mamma, ser allt tre led framför hur jag ska orka hem och hur kallt de kommer vara medans jag är så nere att jag knappt orkar gå, Blev som ni nog förstår ingen lång runda men kom utanför dörren i alla fall. Nu sitter jag i sängen med min laptop och funderar va 17 jag ska göra resten av dagen samtidigt som jag känner en extrem orkeslöshet, blir nog en dag vid datorn med musik om jag inte bara kan vakna ur denna gråa tillvaro jag hamnat i. Knack knack knackar ångesten och tankarna på, klockan e halv 6 (!) och jag har redan skadetankar.
Pissdag!
Enda positiva är att jag sover ordentligt på nätterna sen jag fick mina alimemazinkapslar, de knockar mig tillsammans med mina övriga nattmediciner innan varken nattångesten eller de vanliga skadetankarna hinner knacka på, frågan är dock hur de går ikväll när båda delar redan dykt upp :/
#vågaberätta

Känn ingen sorg/mitt i julbak 2.0

https://open.spotify.com/track/3m0vZCNkGxG1TCbqWwoBXf

Här är låt som har jag burit med mig genom så mycket skit och elände att den nu är en av de låtar som peppar mig mest, Är ett stort fan av Håkan Hellström som ni nog har märkt och hans musik går flitigt i mitt hemmabiosystem, föräldrarna kan nog snart låtarna utantill, speciellt albumet från Ullevi 2014. Musiken passar vart i livet jag än befinner mig. Glädje, mani, kärlek, sorg, ilska, orkeslöshet, deppighet, smärta och massa andra känslor passar musiken som bitarna i ett pussel.

Idag är en bra dag, det är julbak med familjen igen och idag upplever jag inte samma besvär som senast det skulle bakas, känner att jag är inne i en mer lagom manisk period så jag förhoppningsvis inte kraschar lika hårt som jag gjorde då, mamma fick säga till mig att jag nog bör vila lite samtidigt som en av mina kusiner som är på besök skulle ta och vila sig lite.
Så på så vis hamnade jag här.

Sömnen går framåt, andra natten på alimemazin som komplement till min övriga nattmedicin. Somnar snabbare, tänker mindre och framför allt mindre skadetankar och ångest, man ska väl i och för sig inte ropa hej innan man hoppar över bäcken men känner mig för första gången på länge optimistisk. God sömn och bra nätter är nyckeln till så himla mycket. Idag till exempel behövde jag inte ta min vid behov trots det är massa folk här ska nog fortsätta mingla och baka lite mer samt en fika hyfsat snart.

Önskar er alla en riktigt trevlig helg!

Ode to joy/dagen D 2.0

https://open.spotify.com/track/2eoX63MjyeIBuopR6kxYPT

Som lovat Beethovens nionde i körversion, de vita duvorna var sjuka men samtal innan med både vänner, familj och älskling tog mig igenom det när jag väl satt där och väntade. En av mina systrar var med som stöd kunde fylla i lite där jag var osäker och fick mig att våga. Fick utskrivet alimemazin en ny medicin mot min nattångest som ersätter theralen samt förnyat mina nuvarande recept, Sen äntligen kan jag vara glad att meddela att jag står på kö till en psykolog som kommer hjälpa mig med mina skadetankar och min svåra ångest, Kommer även utreda om det finns skäl att utreda om jag har några andra diagnoser där borderline och adhd är nära till hands.
Så nu ska jag njuta av dagen efter att ha tagit mig igenom en jävligt viktigt möte, och ja, den 4:e börjar jag jobba igen^^!!
Peace alla fina!

Inför dagarnas dag imorgon!

Imorrn ska jag åter igen sitta ner med läkare och sköterska och prata om min framtid, medicinering, behandling. Allt avgörs imorrn, Mitt framtida yrkesliv, vad som kommer få mig att sova på natten och vad som håller mig på fötter på dagen. Hur jag ska orka och vilja leva. Hur jag ska få stopp på all vrede och frustration som jag vänder mot mig själv i ett djupt rotat självskadebeteende. Allt detta ska stötas, blötas och diskuteras, kommer ha en av mina systrar med som stöd så jag inte blir överkörd igen, imorrn går jag ut från samtalet med seger i sinnet och vinden i mitt hår, kanske ett par vita duvor och körversionen av beethovens nionde. Jag är nervös men jag kommer kriga, alla som läser detta, peppa mig gärna, hur mycket styrka kan vi samla ihop tillsammans som jag sen kan ta med mig till samtalet och ta den här titelmatchen min framtid hänger på, jag vägrar va rädd!
Nu kör vi!
Peace alla fina!

Julhandlat och en dikt om självskadebeteende

Puh, äntligen är julklapparna inhandlade, det tog på krafterna men jag klarade det utan att krascha när jag kom hem. 45 minuter tog det så var det klart,jag och mamma är ett bra julklappsteam :)
Nu sitter jag hemma med musik i öronen vid min bärbara dator och grubblar, fick för mig att slakta Viktor Rydbergs dikt om tomten på mitt alldeles egna vis.

Midvinterångestens köld är hård.
Knappnålen gnistra och glimma.

Inte alla sova i enlig gård,

Djupt under midnattstimma.

Nålen vandrar sin tysta ban.

Blodet droppar men jag är van.

Blodet lyser rött på armen

Endast jag är vaken.

Ligger där i sängen med stängd dörr.

Försöker förmå att skriva.

Hjärtat slår som aldrig förr.

Redan rispat men vill riva.

Tänder ett ljus och tänker detta var ej min plan.

Medan jag fortsätter min mörka ban.

Grubblar men vill gråta,

Varför jag ej kan är en gåta.

Lägger armen mot ansikte och hår.

Ryser och väntar på eländet ska lätta.

Känner hur pulsen slår.

Nej jag klarar ej detta.

Jag vill bara gråta och skrika.

Jag vågar berätta.

Men kan ej och vill inflika

Jag kan ej hindra mig att göra detta.

Midvinterångestens köld är hård.
Knappnålen gnistra och glimma.

Inte alla sova i enlig gård,

Djupt under midnattstimma.

Nålen vandrar sin tysta ban.

Blodet droppar men jag är van.

Blodet lyser rött på armen

Endast jag är vaken.

Maybe im crazy

Efter en vecka av svårt att somna, samtal till psyk och ångestfyllda nätter var det dags att göra något åt saken. Det började igår då jag fick på prova att sova hos syrran och hennes sambo för att se om det är hemmiljön som triggade, fick de varmaste av välkomnande och la mig nöjd och sedd innan en mindre ångestvåg blåste över men syrran och ett samtal till psyk så klarade jag natten och väcktes vid 11 och var förhållandevis utvilad. En enorm eloge till er båda som tog hand om mig. Efter frukost gick måendet dessvärre utför och runt ett blev det skjuts till psykakuten efter ett långt samtal dit. Mådde så himla dåligt, allt bara snurrade och ångesten la sig som en iskall sten i magen. Väl där fick jag träffa en läkare efter 3 timmars väntan och det var verkligen värt det för hon såg mig och förstod hur jag har det, hon kom ned på min nivå och pratade som vänner, även om det inte fanns plats på någon avdelning så fixade hon extra nattmedicin och en förfrågan om dbt i journalen, pratade också möjliga korsdiagnoser, hon tog oron på allvar och vi kunde prata om det och även detta skrevs in i journalen att de bör utredas. Sen skjutsade goaste pappa mig hem.

Nu ligger jag hemma i min säng och har tagit mina nattmediciner, i stort sett ångestfri och ett par kilo oro och ångest, var så skönt att prata av mig även om målet var att skriva detta från en sjukhussäng, men livet blir inte alltid som man vill, det är en realitet man måste acceptera.

Tack min fina familj, även stort tack till den duktiga och fantastiska personalen på psykakuten i helsingborg.

God natt alla fina

Maybe im crazy, I know im not sane

Try tell me im as everybody else, I know im not the same.

Im chaos, powered by my inner self.

Im not who i used to be, but i will never stop being me.

I may be the weakest link, but i have a heart of gold.

I may me weak, but i will not give up the  fight. 

I have my brothers and sisters everywhere, both blood and those who ive met along the way.

But closest to my heart is my beloved, with you im whole, even though im still crazy.

Julbak, haldol och stesolid.

Oj vad det har bakats och skrattats här idag, rischocklad, knäck, mörk blandchoklad, saffranskladdkaka, mjuk pepparkaka och kolakakor har hunnits med och ändå är pepparkakorna kvar att göra. Efter lite mat när vi tog en paus mådde jag ungefär som igår så tog en stesolid och en haldol för kropp och nerver. Det hjälpte kanonbra så nu är jag redo för pepparkaksbak, samt tillagning av hemmagjorda hamburgare på högrevsfärs. Häftigt vad två små vita piller kan göra för en, de har båda tillsammans med resten av min medicinering gett mig livet tillbaka.
Mys med era nära och kära där ute i vinterkvällen, var rädda om er.
Peace alla fina^^!
P.s jag skiter i att denna låten är bajen, den har hjälpt mig genom massa skit och är ett budskap alla borde ta till sig, att leva i och uppskatta nuet, speciellt nu i jultider.
https://open.spotify.com/track/2CMDO1c6bNkDlY5RV3pLye

Julmarknad och mental förbandslåda

Ligger här i sängen efter årets julmarknad på Fredriksdal, en haldol och en stesolid i kroppen och känner hur det snurrar, så här mentalt trött har jag inte varit på väldigt länge, tur bara att det inte började när jag var där uppe, hemma har jag min mentala förbandslåda som en skötare senast jag låg inne lärde mig att skapa. I detta fallet tog jag fram 1 haldol, 1 stesolid, intog ryggläge och drog igång musik i lurarna. Enda som lurar nu är ångestvågen som brukar komma efter en sånn här dag. Vet inte direkt om jag var manisk idag men helt klart uppåt mitt ibland dragspelsmusik, brända mandlar, julpynt, hemslöjd och närproducerade delikatesser vart jag helt salig om än lite rastlös mellan varven. Smakat så mycket gott, fixat ett par klappar och sett så mycket fint^^ Nu känns det att julen är i antågande, avslutar med dessa glada dragspelare som trotsade vädret med sina hurtfriska toner. 

Grå december

Åh december, trots allt juligt ligger du som en mörkgrå blöt filt över kropp och sinne, vilket gör ett redan plågat sinne ännu värre. Idag har jag ork med precis ingenting, ligger i sängen, pratat en god stund med älskling och hämtat ut mediciner. Nu är jag under mitt bolltäcke och tänker stanna här tills det är dags att laga mat. Längesen jag hade en så här låg dag, mest varit ångest och skadetankar senaste tiden. Sover mycket, så jag orkar den delen av dagen som jag är vaken, önskar jag hade mer energi men är ju sjukskriven av en anledning, måste bara försöka använda tiden och samla energi när jag har tiden för det och våga ta mig tid att tänka på mig själv. 

Så som denna gråa, mörka decemberdag. 

Peace alla fina

Njut av livet och ta inget för givet.

#vågaberätta

Reflektion kring boken slutstation rättspsyk

Har tidigare gjort ett inlägg om no-more här på bloggen, ett uppskattat inlägg och hoppas ett par av er skrev på i alla fall, annars googla och läs på deras sida. Nu är det dags att slå ett slag för något annat viktigt som aldrig får glömmas bort, något som berört och gett mig flera dsömnlösa nätter. Har under hela kvällen grubblat och kokat över det jag läste de tre gånger jag läst boken slutstation rättspsyk. För er som inte har läst den så handlar den om unga kvinnor med svår självskadeproblematik och andra psykiska sjukdomar som under början av milleniet fram tills i fjol skickades till rättspsykiatriska kliniker av olika landsting som ansåg dem för svårbehandlade. Väl där möttes de av antigen intagningsavdelningar med dömda brottslingar eller av särskilda avdelningar där tvångsåtgärder användes som bestraffning om de skadade sig själva. Allt innanför höga murar, övervakningskameror och taggtråd. Ett rent fängelse och absolut ingen plats för en skör ung människa som slits bort från omvärlden, ofta många mil hemifrån och nära & kära. Första gången jag läst tänkte jag shit, händer detta men nu vet jag bättre, det skulle kunna hända vem som helst om skadandet går över styr, mig, någon av alla jag mött som har självskadeproblematik precis som jag, alla känner någon som legat på psyk, tänk att få den personen sliten ifrån sig otaliga mil bort. Självskadebeteende är som en drog, man bli beroende av det och det kan ta olika uttryck, när det går över styr slutar det ofta illa men att försöka bestraffa bort det är rent förkastligt, värsta exemplet i boken vara en ung kvinna som bältades (spändes fast i en säng) i en vecka, hon blev till och med sydd liggandes i sängen. Denna metod att bestraffa bort skadandet beskrivs i boken som också är en granskning av landstingens och klinikernas agerande. Det förekommer även dokumentation om olagliga tvångsmedel som hjälmar och läderpåsar med lås som fästs på händerna. Klinikerna hade till och med kontrakt som patienter tvingades skriva på där detta var en konsekvens. 

När man läser allt detta tänker man ju, så kan det ju inte ha varit, men jo så var det och det är något som aldrig får glömmas bort. De vågade berätta, de kämpade för att göra sin röst hörd, de gick igenom ett helvete svårt att föreställa sig. Det är styrka, vissa tog sig igenom det, ärrade för livet, andra är inte längre med oss. Har ni inte läst boken, gör det, den är ett bra exempel hur autonomt ett samhälle kan bli och hur mycket det kan göra att våga berätta.

#nomore #slutstationrättspsyk #vågaberätta

2 hittils opublicerade dikter från min privata samling

Båda handlar om frihet, hur den tas ifrån en, längtan och skrevs under någon av mina vändor på psyk, enjoy!

1: 

Freedom

So fragile

So pure

Handle it with care

Dont take it for granted

Enjoy it carefully

Because if your unlucky

It can be taken from you

Then its broken

Small pieces

Impossible to repair

Alone

2:

Dark skyes

Bright stars

Blended through cosmos

In the eternal twilight

Of space itself

Come to me

Return to me

Let me breathe free air again

The moist heavy air

In the dark of the night

Take me down paths of green

Through the wild

Between the trees

Over stock and stone

Freedom, return to me

12 kaotiska timmar

Allt började vid läggdags igår, ett snurrande och enorma skadetankar.

Slutade med en glödgad knappnål och 40-50 rispningar på armen och en lång text medans blodet droppade och allt kändes lugnt tills en ny ångestvåg kom, då ringde jag psykakuten och försökte få lite bra tips vad jag skulle ta mig till, men fick snarare ett bemötande som att jag var ivägen. Så jag fick panik och satte mig i en taxi och åkte till psykakuten. Där väntade samma otrevliga sköterska som motvilligt släppte in mig, i luckan har man 20 sekunder på sig att förklara hur dåligt man mår, man ska inte förvänta sig något stöd förens man kommit igenom dörren. 

Väl inne togs puls och blodtryck precis som vanligt och efter en halvtimme kom läkaren. Han förstod och vi hade ett bra samtal, det beslutades att jag skulle läggas in över natten och göras en ny bedömning efter en natts sömn på 56an. Tog ett tag att somna och vaknade med snurrande ångest och ömande arm och tänkte shit, hur blev det såhär. Lagom tills jag funderat ut det och vilat lite var det  dags för läkarsamtal, jag är välkänd på avdelningen så alla utom läkaren kände mig, vi pratade om nu, då och framtiden, han lyssnade och kom med mycket klokheter, fick även tips av min favoritskötare att uppfinna en mental förbandslåda när det blir sånna här kriser.

Vi var även överens att jag skulle fokusera på min tid i öppenvården och att jag inte behövde vistas längre i slutenvården för den här gången. 

Så nu är jag hemma igen och konstaterar  vilka långa konstiga timmar det har varit.

Vilket sätt att avsluta dagen, mår skit

Tick tack

Tick tack

Ångest, rastlöshet, kryper i kroppen, vågar knappt blunda

Mörkret kastar sig över mig

Jag är en tickande bomb

Och ändå är det jag som tänder stickan

Genast börjar stubinen tvina av glöden

Min stubin är en enkel knappnål

Tankar stöpta ur mitt inre mörker

När den brinner ut smäller det

Tiden stannar

Nålen mot skinnet

Djupt andetag

1,2,3,10,30,40...!

Sen känner jag mig levande igen

Små röda droppar av liv

Vill bara skrika

Freaka ur

Visa världen hur jag mår

Min självbehärskning håller mig tillbaka

Önskar jag kunde visa mitt inre

Orkar inte ha det så här längre

Ändå betraktar jag mitt verk

Lägger armen över ansiktet och önskar tårar rullade ner för mina kinder, men som alla gånger innan är det bara blodet som droppar

Jag kan inte hantera det

Jag är inte stabil för 5 öre

Jag mår inte bra

Orkar snart inte mer

Måste få stopp på eländet

Hjälp mig 

Det känns som jag håller på att gå under

Kvar i mörkret

Armen pulserar 

Jag andas

Tänker vad som hände om jag försvann

Andas

Ett andetag i taget

Snälla skjut mig

För för eller senare krashar jag ändå

Kanske nu

Kanske då

Kanske imorgon

Tick tack 

Tick tack

Hjälp

Skitnatt 3.0

Suck, tänkte nu förbereder jag mig och tog en extra haldol till nattmedicinen, men det var redan för sent. Pang sa de så var de över mig när jag krupit ner under täcket. Ångest, skadetankar och ännu värre tankar. Snurrade som känslan när man åker buss längst fram dyngfull. Slutade med ett samtal på 10 minuter till psykakuten där de tog sig tid och lugnade ner mig så jag kunde somna lugnt då medicinerna hade kommit ikapp mig när jag la på. Så bakslag att inte kunna hantera skiten själv men gjorde inte något dumt mot mig själv i alla fall.

Idag hoppas jag mina nya sovietiska uniformer (samlar på det) har kommit, sen får vi se vad denna dagen har att bjuda på.

Ta hand om varandra vart ni än är

#vågaberätta

Hemma/lite om mina tankar om institutionalisering

Då var man hemma igen efter en lyckad och underbart mysig vecka hos älsklingen^^ Känns alltid lika konstigt/vemodigt att åka hem men det är tryggt att veta att man ses igen och bara är ett samtal eller meddelande bort. Har tankat så himla mycket kärlek när jag varit där, ändå längtar jag redan efter dig, din värme, dina ögon som gör mig knäsvag och dina himmelska mjuka läppar.
När jag satt på tåget var det en känsla som spökat förut men som jag ordentligt kunde sätta ord på för ett par dagar sedan. Har som alla redan vet vårdats en del i den slutna psykiatriska vården och i mellan åt gör det sig påmint. Det är en varm men vemodig känsla, en slags hemlängtan. Till tryggheten, gemenskapen och de fantastiska människor som jobbar där, en del av mig är kvar på 56:an i tanken. Tror ordboksbegreppet är institutionalisering, men vet inte om det är negativt. Snarare en medvetenhet av att man har ett skyddsnät och en fristad när livet blir för svårt. Trodde aldrig jag skulle få förtroende på det sättet som jag har fått men jag litar faktiskt mer på sluten än på öppenpsyk. De bryr sig på riktigt och gör skillnad från skötare till överläkare. På öppen känner man sig mer i vägen och allt är så himla svårt eller tar en himla tid. När jag går in på öppen brukar jag titta åt det hållet lasarettet ligger och sucka innan jag går in. Nu är det sista uttaget på typ alla mediciner så är verkligen orolig hur det ska bli efter det, min läkare har jag inte alls fått förtroende för och varit restriktiv med mediciner vilket har resulterat i att jag har fått gå via sluten när jag kraschat som en direkt följd av restriktiv medicinering. 9:e är datumet när jag vet vad som kommer hända, om jag nu kan hålla mig mentalt stabil tills dess.
Peace alla fina!
#Vågaberätta

Platsombyte

Ah så frisk luften är här uppe, så lugnt och fritt från allt storstadsbrus som man själv kan välja om man vill uppsöka med tåget. Har underbara dagar med min älskade, till exempel grandiost 5 månadersfirande, massa mys och matlagning tillsammans :) Men även lite space mellan varven så man inte tröttar ut varandra <3 Är skönt att vara på resande fot och glad att man duckade ett rejält snökaoz, här var det bara fruset men hemmavid rapporterades det uppåt halvmetern.
Jag mår ungefär som vanligt men skadetankarna verkar ha lättat lite, men är på min vakt för det kan gå snabbt. Armen läker fint i alla fall, undrar hur många ärr det kommer bli.
Varit manisk nånn gång och ett par ångestdippar, men sen är det svårt att analysera sitt mående när man inte känner sig själv riktigt längre. Börjat redan oroa mig inför nästa läkarsamtal då alla mina recept kommer behöva gås igenom, livrädd att de ska plocka bort något av det, behöver uppenbart det för att fungera. Tar i nuläget haldol, lithium, sertralin, stesolid, propavan, zopiklone, zyprexa, mirtazepin och theralen. På det sover jag och fungerar så det är drägligt och vill fortsätta kunna leva ett gott liv fast jag är allvarligt psykiskt sjuk, jag är fortfarande Emil och han ger aldrig upp!
Til next time, peace alla fina
#vågaberätta

På resa genom sverige

Så sitter man åter på ett x2000 och susar bekvämt i 200 knyck genom sydsverige :)

Resans mål är min älskling, kärlek läker många sår och i hens famn får jag ro <3

Tror att platsombyte är viktigt när man är sjukskriven för det mentala, så man inte ser samma saker hela tiden och fastnar i dåliga mönster, åsså har jag större chans att bryta senaste tidens negativa självskadespiral(se gårdagens inlägg). Ett framsteg i alla fall att jag inte behövt ringa psykakuten hittils den här månaden. Ett ställe där jag annars är välkänd. Nu blir det en kopp te här ombord på statens järnvägar.

Peace alla fina

#vågaberätta

Varför blir det såhär?

Man ligger och försöka sova, i dimman av tunga mediciner, ändå frestas man av nålarna som håller affischen över sängen, en tanke blir handling, en knappnål blir glödande röd. Sen är allt lugnt, man förbereder sig, ställer sig på kanten, trevar lite innan man dyker i. Djupet slukar en och när man åter når ytan är armen blodig och full med alla dessa små streck. Armen pulserar och när man lägger den över huvudet och pulsen dunkar så är ångesten och allt jobbigt borta. Med den här statistiken, kommer min arm någonsin läka?

#vågaberätta

The infinity of imperfection

Is my way to look on what i am

On where i am

Recovery takes time

Babysteps is the way to go

No matter high or low

You better take it slow

If you rush

You will hit the wall

If you slipp

You will fall

Accept the situation

Live now 

Dont then 

Or in the future

Right now is the moment

The moment that counts

I may be fragile

But im not weak

My sickness weakens me

But i will fight to remain strong

In my heart

In my soul

In faith

Recover slowly

Dont be afraid to ask for help

Come as you are

In all your imperfection

The amount you can achieve is

Infinate

But i will ask this

If you knew the cure for mental decease

Would you give my mind some peace?

Orden bara kommer till mig, kanske ordbajsande men får en så stark känsla när det tar form i huvidet att skriva ner det. Ligger i skrivande stund och väntar in min konstgjorda sömn bestående av en hel del tabletter som jag gått på ett tag nu, så mycket enklare att hantera livet när man får sova ut ordentligt :)

Peace alla fina

#vågaberätta

Höstmörker, ångest och trötthet

Är en rätt bra sammanfattning på läget just nu. Tar en dag i taget och sover massor, ändå är jag oftast trött eller ångestig, värst var det nog dagen efter jag försökt mig på att dricka men varje dag är en kamp att orka med. Inga självskador sen senast i alla fall, bara tankar men de facto så är armen inte ens läkt än, så långt att man borde ge fan i det är svårt när man mår såhär. 

Har i alla fall en bra målbild, på lördag ska jag upp och träffa älsklingen :3

Tills dess är det bara hålla psyke och kropp i schack tills dess, försöka ta hand om mig och göra något av varje dag, liten som stor sak, allt räknas när man sumerar dagen. 

Peace alla fina, ta hand om varandra och #vågaberätta

Frustration!

Sinnet är i kaos igen efter gårdagens återfall, inte så mycket ångest eller skadetankar men annat spökar. Ikväll ligger jag här måttligt manisk och surar över öppenpsyk och hur saker och ting sköts. 

Var hos min sköterska och det gav verkligen noll, hon ville bara kolla det somatiska och skulle bland annat ta blodtrycket efter att ha legat ner 5 minuter, vart ja astrött och där av dåsig när vi väl hade vår lilla pratstund och fick inte alls ut det jag ville, var så frustrerande, allt jag sa avfärdades bara som en inkörningsperiod och tydligen skulle jag inte sänka mina antidepp som hennes kollega sa till mig.. Mina koncentrationssvårigheter blev avfärdade men inte i journalen där de beskrevs väldigt sakligt, antigen var vi på olika möten eller så är öppenpsyk bara ett skämt. Sen samma tjat att jag tar för mycket medicin och att tröttheten hon själv framkallat var mina mediciners fel. Hur mycket sense makear det på en skala??

Jag fattar att det kommer ta tid att få livet att funka med min sjukdom, hon snackar med mig som om jag var värsta gröngölingen, missade hon att jag legat inne 6 ggr och har flera diagnoser som har plågat mig hela mitt vuxna liv.

Mesta hjälpen jag fått vårdmässsigt är från slutenpsyk och det har gett mig verktyg som jag sakta sakta kan börja använda, varför kan inte öppen ge mig det, ser de inte att jag är allvarligt psykiskt sjuk eller bara bryr de sig inte?

Frustrerande är det i alla fall, som jag skrev igår, ge mig dbt innan jag brakar igen, innan jag skadar mig själv igen. Gör någonting! 

Zero självdiciplin :/

Var beredd, tagit meds och extra haldol, detta skulle bli en bra kväll men aj så fel jag hade, tankarna var värre än igår så ikväll satte jag en steril nål mot skinnet och rätt va det var hade jag cirka 30 blödande sår på min arm.

Och nu är ångesten borta, de enda bra med detta självskadehelvete att allt känns så lugnt, det går inte att kontrollera, sen tar vården sånn tid, ge mig dbt eller en psykolog innan jag brakar igen! Har en del att prata med min sköterska om, jag är nervös för det med, öppen är så mycket svårare än slutenvården :/ 

#vågaberätta 

Lägesrapport

Ikväll är en kämpig kväll att vara psykiskt sjuk, ligger nerbäddad , klarvaken, skadetankarna maler och jag har nyklippta naglar, men har lovat att inte göra något och är fast besluten att hålla det, med lite extra haldol och theralen som komplement till min hästdos nattmeds. Hörde precis en låt och den passar verkligen här, den berättar verkligen hur det är att vara psykiskt sjuk, att inte kunna styra det man önskar man kunde styra.

En styrka som finns där men är som inlåst. Fast det finns kamp och hopp i så väl asfaltsblomma och i en brinnande eld, hoppet som är det sista som lämnar kroppen. 

I am the wilderness locked in a cage

I am a growing force you kept in place

I am a tree reaching for the sun

Please don't hold me down

Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion

A glass of water longing for the ocean

I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me

Release me

Release me

I am the rain that's coming down on you

That you shielded yourself from with a roof

I am the fire burning desperately but you're controlling me

Release me

Release me

Release me - Oh Laura

Andas 

Andas

Så länge det är tankar kan det ej skada dig, mota dem i grind Emil, glöm inte löftet att tatuera ditt gudbarns nämn över ärren! 

Tänk på hur bra dagen varit, ber er mina läsare, ta inget för givet och njut när livet är gott! Tänk, vad lyste upp er dag?

Peace alla fina

#vågaberätta

Ett inlägg dedikerat till far

Tar inte ens det på vers utan här kommer det:

Du är verkligen en av mina största supportrar pappa, alltid där för mig och först på plats när jag legat inne på psyk. Du förstår mig och har varit en viktig del i min resa genom den psykiska ohälsans helvete, så många gånger du hjälpt och bara lyssnat och förstått, är evigt tacksam, du är verkligen världens bästa pappa. Alla äventyr och resor vi varit ute på, så många fina minnen och fler blir de.

Kock, mentor, vardagshjälte, livsnjutare, äventyrare, en axel att gråta över, ett hjärtligt skratt och vår underbara humorjargong. Du sätter alltid mat på bordet och du är alltid min hjälte och mitt föredömme, från berget i villemina till sommarkort i skåne, från matleverans på psyk till heta debatter hemma i soffan :)

Tack att du finns pappa, du är bara bäst.

Lite ord om självskadande

Tankar är det skiten börjar med

Att saker och ting måste hindras

Att man skyddar 

Alltid snurrar dem

Plötsligt hatar tankarna en

Det gör ont i själen

Men syns inte på utsidan

Plötsligt är man där i mörkret

När lågan slickar stålet

När man tar sin sterila nål

Och drar

1!2!10!30

Man tappar kontrollen

Sen ligger man där

Utan ångest med den pulserande blodiga armen

Inte för att va cool

Inte för att få en reaktion

Inte för att ta mitt liv

Inte något statement

Det är en handling för att slippa

Ångesten som äter upp en

Jag heter Emil och jag har ett självskadebeteende och jag kämpar varje dag för inte låta de vinna

Jag vågar berätta!

Jag gick på konstutställning idag

Hände en rätt intressant sak idag, jag var och betraktade konst. Jag och älsklingen på Stockholms kulturhus, vi åkte högst upp och hittade en hörna att hänga i. Sen såg jag affisherna att de hade plockat fram Anna Odells verk okänd kvinna och som stor förespråkare av No More var jag bara tvungen att gå och se hennes verk med egna ögon. Det var sterilt, grafiskt och rakt på sak. Ett rum fyllt med tidningsurklipp, ett helt vitt rum med en bältessäng och sen olika montrar med delar ur hennes verk. Det var omvälvande och först tänker man varför slösar hon på samhällets resurser genom att fejka men sen när man läser debatten efter så vågade Anna Odell precis som jag berätta, på sitt sätt och fick igång en debatt om något folk helst inte pratar om; det som händer när man mår som allra sämst psykiskt.

#nomore #vågaberätta

Ett inlägg dedikerat till min älskade

Jag dedikerar det här blogginlägget

Till dig min älskade

Du som ger mig kraft att skriva denna bloggen

Du som ger mig kraft att kämpa emot min sjukdom.

För du betyder allt för mig

Du har förändrat mitt liv

Gett det mening

Något att leva för

Någon att leva med

För när jag kysser dina läppar 

Stannar tiden

När jag möter din blick

Är vi där i dansgolvsdunket igen

När du rör vid mig

Får jag gåshud av lycka

När du är i min famn 

Spelar inget annat någon roll

När jag känner din hud mot min

Blir jag nästan tårögd av lycka

När jag får vara med dig

Då är allt jobbigt glömt

När du ler

Då är jag hel

När du skrattar 

Lyfter hela mitt inre väsen

När jag hör din röst

Blir jag lugn och lycklig

Kom alltid ihåg detta och

Glöm inte solnedgången vid stranden

När jag gick ner på knä

Mitt i ett gigantiskt hjärta

Glöm inte bollhavet

Ballongerna, billig skumpa, de blinkande lamporna och skratten

Glöm inte att leva i nuet

Även om vi spinner iväg ibland

Så ser vi till att landa på alla fyra igen, tillsammans

Glöm aldrig att du har mig

Och en hel familj i skåne

Som tycker om dig, som älskar dig 

Glöm inte allt fint, all glädje och alla fina saker vi delat tillsammans

Men våga också blicka framåt

Se framtiden som är vår

Även om det kan vara mörkt och grått

Så finns det alltid hopp

Vi klarar våra utmaningar tillsammans

Jag lovar att ge allt för dig

För tillsammans är vi starka

Enade under samma fana

Som aldrig blir vit

Om du vill ha en idiot

Lägg din hand i min

Kom med mig

Så går vi tillsammans mot horisonten

Älskar dig så mycket mitt hjärtas fröjd

Solen i mitt liv

Stjärnorna på min himmel

Livet är fan som att tälta!

Kom på en finurlig sak på tåget hem från Stockholm med älskligen, livet är fan som att tälta, det är skört, det är trångt, det är mysigt, det finns pinnar som håller det uppe och om man har oflyt kan allt blåsa åt helvete. 

Jag har det bra här uppe, ingen återhämtning att tala om men har det bra med min älskling och tar en dag i taget. Idag var vi i stockholm och gjorde blandade ärenden på olika håll för att sedan sammanstråla på centralen. 

Blev överaskad med ett spontant parti "vem där?" Medans vi rullade ut från huvudstaden, var skeptisk först men det var faktiskt skitkul, vad skulle jag gjort utan min älskling och hens upptåg :3

Hen är verkligen mitt allt och förgyller var dag i mitt liv :> Nu ska vi spela vidare, peace alla fina :> 

Åka tåg :)

Idag bär det norrut till min älskling, ska ladda batterierna och bara försöka vara i nuet och se något annat ett tag :)

Så jag har åkt tåg i 3 timmar ungefär och har typ en timme kvar :) 

Tågresa för mig är en form av avkoppling, då kan jag stänga av tankarna och bara njuta av dunket från spåret och utsikten som swishar förbi :) 

Önskar er alla en trevlig helg, uppdateringar om mina äventyr kommer löpande, peace alla fina

#vågaberätta

Hur går en inläggning med vårdform HSL till?

Med mina 6 inläggningar och många besök på psykakuten i bagaget tänkte jag berätta lite hur det går till när man blir inlagd på psyk, skriver utifrån mig själv och vårdform HSL (frivillig inläggning).

Det enklaste ä oftast att ringa först, dra det viktiga i sin story och säga att man vill komma in. De antecknar och ger lite mer akuta råd.
Väl där är det en liten anonym dörr precis bredvid akuten som gäller, där får man ringa på en klocka och invänta att bli insläppt, väl inne låses dörren bakom en och man får prata med personal i en liten lucka, där får man ge allt man har för att visa att man behöver akut hjälp, du vet att du får komma vidare när de säger "får vi berätta att du är här", sen släpps man genom nästa låsta dörr in i väntrummet, oftast får man ett eget väntrum eller får man sitta på några bänkar i väntan på ett ledigt rum..

Väl inne på rummet som är som ett miniatyrväntrum med säng och några fåtöljer med ett bord får man invänta en  sköterska eller skötare som tar puls, blodtryck och tempen samt ibland får man blåsa i en alkoholmätare med. Sen får man berätta varför man söker hjälp och hur man mår, de antecknar, fyller i formulär och ställer frågor. Sedan får man vänta på att de ska berätta läget för en läkare, detta kan ta från en kvart till fyra timmar beroende på vad som hände mer på psykakuten just då, mitt rekord är 4 och en halv timme.

När väl doktorn kommer blir det en lite kortare samtal där man får svara på frågor om det man berättat och vad man behöver hjälp med, i bland har man turen och få prata med en läkare men ibland blir det en underläkare som sedan rådgör med sin överordnade kollega när de fått tillräcklig information. Sen får man vänta på deras beslut, oftast har ja fått ja men ibland nej, allt beror på platsläge och hur dåligt man mår. När man blir inlagd får man vänta lite till på en sköterska som kommer med armbanden som alla patienter har på sig, sen får man sitta lite till och vänta på att 2 skötare kommer och eskorterar en till avdelningen.

Mer dramatiskt än så är det inte om man söker själv, aldrig haft en LPT (tvångsvård) så kan inte berätta hur det går till då, vet bara att de öppnar en annan dörr vidare i rummet med luckan, mer än så vet jag ej.

Hoppas texten uppskattas och tar bort lite frågetecken hur det går till när man blir inlagd här i Helsingborg.

Peace alla fina
#vågaberätta.

Dagen D

I dag var det min dagen d, dagen det skulle hända, dagen jag skulle prata med läkaren om min sjukskrivning. Blev ett långt samtal, på en timme ungefär, väldigt förstående läkare som lyssnade och lät mig berätta mycket men var samtidigt påläst, kunnig och lyhörd. Kontentan blev en sjukskrivning året ut, när jag berättat om hur jag har det var vi helt överens att det inte funkar för mig att jobba än, det är en lång tid men känns bra att skynda långsamt.
Kommer inleda med att byta luft lite grann, reser till min älskade imorgon eftermiddag <3 , stannar där till den 11:e, ska bli galet skönt och framför allt så fastnar jag inte vid datorn och vänder på dygnet.
Sen är det sköterskesamtal 12:e och en månad efter har jag tid hos min doktor igen.
#vågaberätta

Viktig dag imorrn, nervös :S

Imorrn är det åter dags att träffa doktorn, det ska pratas sjukskrivning och jag är så nervös att tvingas börja jobba för hastigt, vill inte krascha ner i avgrunden igen. Vet att jag inte är redo än även om jag saknar mina underbara kollegor och mitt arbete.

Hur får man vardagen att funka när man mår som mig, det är en gåta ingen löst än. Medicin har varit enda lösningen, totalt har jag provat över 20 preparat innan jag hittade rätt, nu är det bara livet som ska fungera, tror jag behöver terapi, kbt eller dbt för att börja laga allt trasigt.

Haft en bra dag trots kaos i huvudet, klarade en promenad på 4 kilometer, pratat med älsklingen och spelat en del datorspel, har dock sjukt svårt att koncentera mig och sitta still även fast jag är mentalt utmattad, sen efter maten vart jag manisk så bakade en äppelpaj av bara farten, känner fortfarande av det så fick bli dubbel haldol ikväll så man är däckad några timmar inför imorrn. Bifogar lite bilder från dagen, peace alla fina :> #vågaberätta

 

2000 visnningar

Första natten hemma har gått riktigt bra, sovit gott och vaknade utvilad. Lagat god lunch. Sen har jag mest spelat battlefield 4 och planen var att gå en promenad men har verkligen ingen ork, Jag vill men kropp och sinne hinner inte med tyvärr :/ Behöver både motion och luft men får lyssna på min kropp så jag inte går in i väggen igen. Saknar långa promenader, fotorundor och mitt  arbete. Ska dock göra ett försök med cykeln i veckan. hoppas innerligt det går bättre för bara sitta är inte bra.

Sen kan jag bara konstatera att bloggen nu har över 2000 visningar vilket verkligen gör mig glad och tacksam att så många tagit del av det jag berättar, tack! Sen jag började med denna bloggen har jag verkligen fått ur mig så mycket som snurrar i mitt huvud. Det har hjälpt mig att vara öppen med min sjukdom och vad som händer inom mig. Hoppas ni fortsätter läsa, jag kommer i alla fall fortsätta #vågaberätta

Avdelning 56

6 gånger har jag legat inne nu, alltid på avdelning 56. Har blivit som en safezone i mina perioder av dåligt mående.

Även om det är slutenvård kommer alltid avdelning 56 ha en speciell plats i mitt hjärta för den har varit avgörande att jag är där jag är nu. Från skötare till överläkare har jag alltid känt mig bra behandlad och det har alltid gjorts det där lilla extra som gör skillnad.

Har alltid funnits personal som brytt sig och varit där för mig, mött fantastiska människor och tagit mig genom mina tyngsta perioder tillsammans med människor som suttit i samma båt.

Så många livsöden och erfarenheter, skratt och tårar man utbytt. Ingen vända har lämnat en oberörd och har varje gång funnit nya vänner.

Dörren var alltid låst men den höll snarare yttervärlden ute än oss inne.

Innanför kände man sig lite normalare och gick inte en dag utan minst ett hjärtligt skratt. Hatten av till underbar personal som såg en och bemötte en som en vän snarare än en patient, sånt gör stor skillnad, enorm skillnad. 

Avdelning 56 borde vara ett exempel hur bra psykiatri ska vara, tack. 

Oh its good to be home :)

Idag vaknade jag med ett brett leende på läpparna och en skön känsla i kroppen, åt frukost ocg sen lite musik innan jag ut och hängde med mina medpatienter.
Då kom en sköterska och ville prata lite och stämma av att allt var bra och att allt gick på rätt håll.
Sen sa jag till henne att jag gärna ville hem på grund av själ jag ej tänker nämna då det bara är en angelägenhet för familjen.
Det fina med kråksången var att sen kom jourläkaren och sen när han haft alla samtal tog han några minuter med mig och vi kom överens att det var dags att åka hem då de tyckte jag var redo och jag kände mig redo med :)
Vill tack för allt stöd och hälsningar på facebook, det har verkligen lyft mig, tack alla fina^^
Nu fortsätter kampen! #vågaberätta

Här händer ingenting, då kör vi pizzatajm!

Helg på psyk betyder att det händer noll, men somna och vakna med ett leende på läpparna så idag är en bra dag känner jag. Beställt pizza med 3 andra patienter, utkörning direkt upp till femte våningen haha, senast jag beställde var pizzabudet asnervös när han såg vart pizzorna skulle, varför fattade jag ej, vi är helt vanliga människor, om än lite trasiga och knasiga. Sammanhållning har vi i alla fall, så man orkar med tillvaron här inne :)
Peace alla fina #vågaberätta

Vissna krukväxter och en sjuhelsikes utsikt

Idag har varit en dag fylld av besök, vilket har varit upplyftande efter gårdagen som fortfarande spökar mellan varven. Först träffa mamma och pappa i cafeterian och sen kom de upp till avdelningen tillsammans med en av mina systrar. Det blev fika och sen skulle de vidare, fick ett jättefint armband av syrran. Sen va de lunch och efter det snackade jag en del telefon med min älskling samt skrev en text som kommer nedan :)
Sen kom en av mina kusiner på besök, vi hängde i typ 2 timmar var av en timme på balkongen bland "lite liv, lite död och en sjuhelsikes utsikt" (hon syftade förstås på krukväxterna hahaha).
Så sen gick hon och jag ringde upp älsklingen och pratade fram till de var matdags. Grymt go köttfärsgratäng med potatis, fan idag har varit en bra dag trots omständigheten att man sitter på psyk men det går inge nöd på mig, har så himla underbara människor i mitt liv som gör livet värt att leva. Avslutar dagens blogg me den utlovade texten jag skrev på en lapp i dagrummet.

Imperfection:

If you think im crazy, you dont know me.
Im me, my own and my own rainbow.
If you dont like me, you probably fear my imperfection.
If you like me, take me for what I am.
Im not perfect, Im not average, i dont chase money blindly.
I enjoy life and the parts when i feel alive.

Peace alla fina :> #vågaberätta

No more

Nu tänker jag slå ett slag för något som borde diskuteras mer men som folk helst glömmer bort. Efter att ha bevittnat en så kallad bältning igår vill jag ge lite utrymme till en sida som är viktig, den heter http://www.no-more.se och samlar in namn och berättar om alternativ till mekaniska tvångsmedel samt flera patienters upplevelser, visste ni till exempel att island brände allt sitt på 30talet, kan island så kan vi! Bältning är en åtgärd som skrämmer så väl patienten som medpatienter och personal, det är dags att få ett slut på detta, jag blev rädd igår, tänk då hur rädd min medpatient var! Stoppa galenskapen, gå gärna in och  läs samt skriv på för No More på http://www.no-more.se !!

Chockad

Trodde jag hade sett allt inne på psyk men fick idag bevittna en bältning (en person spänns fast i sin säng som sista utväg) här på avdelningen, man har läst och hört om det men varit lite höljt i mystik tills nu, de är fan ingen vacker syn och borde inte hända i modern tid, jag har skrivit på på nomore bältes namninsamling, har ni?

#Våga berätta och våga ta upp det som man helst inte talar om, bli en mönsterbrytare!

Peace! 

Lite nytt/en bra dag mitt i mitt kaos

Idag började dagen med landstingsfrulle och sen några timmar drömfri sömn innan pappa kom på besök :) sen var det snack om läkarsamtal som sköts upp till efter lunchen. Fått veta att jag ska vara här veckan ut minst, fått antidepp höjd och theralen utbytt mot alimemazin. En av läkarna kände mig så slapp berätta hela min situation igen. Sen kom en god vän på besök och sen fika med min bror och hans dotter (mitt gudbarn) i lasaretscafeet. Även umgåtts med medpatienter och haft ett par underbara telefonsamtal med min älskade partner.

Så trots jag är mitt i mitt kaos har jag haft en bra dag, fick värsta bamsekramen av min favvoskötare innan, de är så himla snälla här och man känner sig inte inlåst. 

Peace alla fina, #vågaberätta

6:e vändan

Kaoset i huvudet fortsätter, slutar inte snurra, skakningar och ångest kommer och går, sökt akut 2 gånger sen i fredes och idag blev jag inlagd igen på 56an, läkaren var verkligen inläggningsanti  först och så satt man där och mådde skit men krigade mig till lite lugn och ro när mitt inre är såhär kaos. 

Haft tilltagande ångest och skadetankar igen, blev så illa att jag rispade mig i natt och efter lithiumprovtagning och sömn orkade jag inte mer och uppsökte psykakuten istället för att göra något ytterligare mot mig själv.

Det är inte människorna runt mig som triggar, inte tankar jag tänker, jag kan inte styra mina sjukdomar, de styr mig och mitt mående. Det är såhär det är att vara psykiskt sjuk.

En varm hjärtlig hälsning till min partner, min familj och mina underbara vänner som alltid finns där för mig, ni är fantastiska och får mig att fortsätta vilja leva och kämpa, tack. #vågaberätta

Vilken konstig dag det vart

Då denna dagen har gått i matens och sömnens tecken med en härlig film med älskling tänker jag tillägna denna bloggen gårdagen. Hade inplanerat samtal med sköterska och var så nervös att morsan fick följa med, väl där visade jag texten jag la upp här och 3 minuter senare var jag på väg till psykakuten för bedömning av läkare, smått förvånad och vettskrämd gick jag dit och berättade läget, sköterskan (som jag träffade senast jag var där) fick läsa min text och sa en hel del till som ledde till att en läkare fick ta del av samma text och ställde en massa frågor för att sedan överlägga med sin kollega som jag träffat tidigare och kan min sjukdom, fan börjar bli kändis på psyk, jag känner alla och alla känner mig ger min sagt blandade känslor. Jaja, hon kom tillbaka och sa att jag inte behövdes läggas in då jag varit i det stadiet innan och kunde hantera det hemma istället för i slutenvåden, jag var fortfarande lite chockad över hela situationen och kändes surrealistiskt att gå därifrån med medicinen de tog ifrån mig i öppenpsykiatrin som jag igår sov kanongott på. Var så lättad efteråt, både att ha vågat berätta och att jag fick återgå till min fullbokade helg med älsklingen samt bortamatch imorrn, hbk away i en glädhet guldstrid där jag hoppas på 3 poäng för AIK. Att komma hem var så ´skönt och sen få krypa ner hos min älskling i min varma goa säng.
Dagen kunde slutat inlåst och denna gången känns det bra att den inte gjorde det då jag inte behövde det den här gången, jag har verkligen tagit ett nytt steg i min inre resa. Har mitt skyddsnät men behövde inte det denna gång, är knappast sista gången jag är där men det går åt rätt hål tror jag, just nu i alla fall. peace alla fina #vågaberätta

Tick tack tick tack

Varje dag

Tickar det 

Tick

Tack

Tick

Tack

Jag tickar 

Min kropp tickar

Mitt psyke tickar

Tick 

Tack

Jag är en tickande bomb

Vet inte hur länge jag kan hindra

Hindra att det smäller

Mitt psyke är skört

Mitt psyke är stört

Mitt lopp är kört

Jag känner det

Min omgivning ser det

När som helst kan det hända

Det som jag inte vill ska hända

Ångest

Panik

Mani

Hyperaktivitet

En gnagande rastlöshet

Skadetankar

Självmordstankar

Försöker ta en dag i taget

Men varje dag är en kamp

Jag kommer inte försvinna

Jag kommer kämpa

Men dagen jag faller

Hoppas jag jag landar mjukt

Press

Allt folk tror

Tror de vet vem jag är

Det jag börjar tappa lite själv

Vem är jag?

Vem var jag när jag jobbade heltid?

Hur klarade han det?

Tider att passa

Måsten

Har så mycket gråt i mig

Som ej kommer ut

Som gör det ännu värre

Vill gråta

Skrika

Go bananas

Men det kommer inte ut

Bara fortsätter ticka

Andas Emil

Andas

Tick

Tack

Tick 

Tack

Gokväll/min dosett ser ut som en godisaffär

Oj va tiden går, livet hann ikapp mig och varadgen kom över mig, det ledde till att fritiden värdesattes och nu är vi här.

Jag funkar och håller ihop, min partner är ett fantastiskt stöd och min ständiga energikälla, familjen som hejar på de med och fina kollegor som gör att man orkar jobba. Varje dag är en kamp, komma upp, komma till jobb, komma ihåg mediciner och sen ha tid och leva med.

Men innan min partner kom hit ville jag bara att kvällarna skulle ta slut, nu önskar jag att de varar för evigt och tar vara på dem. Älskar hen så himla mycket. 

Jag tänker mycket, vad i min hjärna som händer härnäst, om jag får behålla mina mediciner, om jag någonsin kan återgå till heltid. Att en av de fyra senaste månaderna rent kvotmässigt har spenderats inlåst på psyk och att jag oavsett vad som än händer lider av en allvarlig psykisk störning. Jag käkar 9 sorters medicin och min dosett ser ut som en godisaffär. Allt för att hålla en obotlig sjukdom och något som kommer följa mig livet ut i schack. Jag vet inte vad som kommer hända, det är knappast min sista vändan på psyk senast, oroar mig att om de rör mer i mina meds kanske jag råkar ut för ett bakslag och min första lpt, redan bockat av extravak så är väl nästa på listan. Tankarna bara snurrar, skadefri i alla fall just nu och vill fortsätta vara det. 

Men just nu är det läggdags och ska ta vara på tiden med min älskade, som vanligt, peace alla fina :>

Good evening Sweden!

Medans vinden ruskar om byggnadsställningarna utanför sitter jag och funderar vad detta inlägg ska handla om. Haft en grym helg och bra start på veckan, min partner är här hos mig och har verkligen inget att gnälla över, livet är bra just nu :> För livet kan vara bra också och det är det just nu medans jag återhämtar mig och njuter av kärlek och lycka :> peace alla fina 

Första dagen på jobb/är jag stark idag?

Är jag stark idag?

Första dagen på jobb avklarad, fått gå bredvid på golvet hela eftermiddagen och ska göra samma imorgon. Kändes skönt att vara tillbaka men är mer redo nu. Vill göra mer men måste hejda mig, tänka långsiktigt.

Sen har jag ätit pappas goda köttgryta och chillat med syrran samt lite datortid.

Var även nåldyna åt landstinget i morse, ständigt dessa litiumprover, priset att må bra i guess. Även pratat med min älskling och spelat wow.

Nu har jag lagt mig och skriver detta på en blandning av haldol, stesolid, imovane, propavan, mirtazepin, zyprexa och theralen. Inväntar sömnen i ett fluffigt stadie av rent lugn, är det känns att vara normal? Vill jag bli normal och hur är man då? Jag är jag även om jag har ditt och datt i bagaget. 

Nåväl. Imorrn blir det samtal på psyk innan jobb, stämma av vad som hänt sen jag släpptes ut från sluten.

Men nu bara musiken, mörkret och den tilltagande dimman före sömnen.

Allt annat än vardagslunk :)

Shit, tag sen jag skrev nu :)

Sen jag åter igen andades frisk luft har det hänt en del saker, en dålig men desto mer bra :) 

Mår mycket bättre och är inte alls lika rastlös längre, kan fokusera längre och längre på saker samt orkar vara social. Den grå deppdimman är lättare och jag känner mig mer stabil.

Idag är sista dagen på sjukskrivningen, sen imorrn blir det jobba på deltid, läskigt men denna gången står jag redo starkare än någonsin, bara vara lite nåldyna åt landstinget först imorrn bitti ;)! 

Sen är det bara 3 (!) dagar till min älskling kommer hit och stannar ett par veckor :>💜 Känns helt fantastiskt att ha hen så nära när jag ska kämpa att komma in i vardagen :3 En kamp jag inte hade klarat ensam.

Så nu sitter jag här vid datorn med mina nya dr martenskängor på och klurar vad jag ska göra ikväll, eller ska man bara vara ;)

Freedom :)! / platsombyte

Igår var det äntligen dags att komma hem, fick ett läkarsamtal och ordnade alla recept samt skickade förfrågan om tider till öppenpsyk.
Kändes så bra och var verkligen redo när jag lämnade avdelningen :>
Samtidigt var det läskigt att lämna sin safezone men måste försöka skapa egna utanför slutenpsyk.
En av få jag har är här i blekinge där jag är nu, hos mina kusiner mitt ute i skogen, alltid varit som  en extrafamilj för mig och även om det inte är den lugnaste miljön kan jag slappna av^^
Peace alla fina

Permis :)

Ligger här egen säng för andra dagen i rad, bara varit och hämtat medicin på avdelningen annars har jag varit hemma sen igår eftermiddag. 

Både jag och läkarna tycker jag tar rätt steg, med deras vägledning och bra personal har jag kommit på fötter igen, idag mår jag så bra att jag ska laga middag till familjen^^

Igår var det en del datortid, telefonsamtal med både min bästa vän och min älskade partner. Firade även brorsan på en italiensk krog och innan hemma tog jag en låååång hemmadusch vilket var galet skönt^^

Vinden har vänt nu, tagit små steg och imorrn är det dags, utskrivning, allt är på plats, behöver bara komma dit och snacka lite med överläkaren. Känns lite pirrigt men vet att det kommer gå bra, blir fint att fira helg efter de^^

Idag är ingen vanlig dag

Idag är det ett kvartal sen jag och min partner blev tillsammans.

Idag fick jag fint besök av mamma, pappa och en av mina systrar.

Idag har jag skrattat så tårarna runnit.

Idag har jag orkat vara social och sluppit rastlösheten.

Idag känner jag kraft igen, jag längtar ut, måstena känns inte lika oöverkomliga längre.

Idag är en bra dag.

Idag känner jag mig hel. 

På psykfronten intet nytt

Ny vecka nya tag säger man, jag säger mer  varje veckodag här är likadan oavsett vecka, fredag eller helg .ligger på mitt rum på avdelningen och försöker döda tristessen, det är en av de värre grejerna med slutenpsyk,  tristessen.  Skit samma om dörren är låst, hade varit lika långtråkigt ändå.
SÅ ja, jag mår bättre 😃 energin och orken är tillbaka, vill hitta på saker och inte bara dra runt här även om det är det bästa för mig just nu.
Pratade med doktorn idag, utvärderade veckan här och finjusterade mina mediciner, blir en vecka till här och de känns bra för jag är inte redo att vara hemma än. Skadade trots allt mig med naglarna för några dagar sen, tänk om jag varit ute då liksom. Sen ska abilify bort, den gjorde mig mest rastlös på eftermiddagarna.  Har redan mirttazepin, litium, zyprexa och seertralin för det som den hjälper mot. Haldolen som hjälpt mig mest består tillsammans med stesolid, theralen, imovane och propavan.
Så nu återstår de att se vad dagen bjuder på, först ska jag duscha i alla fall, peace alla fina!

Raka motsattsen/vilken dag de vart ^^!

Wow trodde inte denna dag skulle bli mkt att hänga i julgranen men oj så fel jag hade. Först kom min kompis här på avdelningen tillbaka från permis, sen kom mamma och pappa med grejor :)

Gameday med tre matcher som följdes noga, mina lag är AIK och West Ham.

2-1 till AIK mot häcken, 2-1 till West Ham mot city och 6-1 till AIK hockey mot sundsvall. Sen fick jag äntligen lite tid med skötarna som tog sig tid och snackade med mig inför natten och gav mig material att få det lite mörkare på rummet. Idag var en bra dag, idag var jag på top :)

Sen ser det ut såhär på mitt rum:

Rätt sterilt men känns mer och mer mitt space, en plats att orka vardagen på avdelningen och samla kraft. 

Peace

Skitnatt!

Fy 17 vilken natt, 6:e natten i rad med skadetankar slutade tillsist i lite frenetiskt klösande :/ Kände sånn skam när jag tryckte på klockan för att få prata med någon för andra gången.

Fick extra nattmedicin och skötaren som kom förstod och sa att det inte var någon fara och liksom förstod hur det kändes, att det var bra att jag tryckte på klockan, kändes tryggt att kunna släppa ut lite av all skit inom mig efteråt, sen somnade jag till sist på en dos som kunnat söva hela släkten.

Idag är det fotboll, AIK mot häcken, blir och följa gnaget på surfplattan med 2 medpatienter, vi ska beställa upp kebab och göra lördagen bättre än fredagen :)

Fredagkväll

Fredagkvällar på psyk är som alla vanliga kvällar på psyk, ibland till och med värre.

Samma halvjumma te, samma vankande av och an, samma gula väggar, samma mat, samma allt.

Har man tur är inte alla på permission så man har någon att snacka med, men ändå slutar det oftast med att man räknar ner timmarna till läggdags så man kan börja en ny dag. Nåja, utsikten är grann i alla fall :)