Allt började vid läggdags igår, ett snurrande och enorma skadetankar.
Slutade med en glödgad knappnål och 40-50 rispningar på armen och en lång text medans blodet droppade och allt kändes lugnt tills en ny ångestvåg kom, då ringde jag psykakuten och försökte få lite bra tips vad jag skulle ta mig till, men fick snarare ett bemötande som att jag var ivägen. Så jag fick panik och satte mig i en taxi och åkte till psykakuten. Där väntade samma otrevliga sköterska som motvilligt släppte in mig, i luckan har man 20 sekunder på sig att förklara hur dåligt man mår, man ska inte förvänta sig något stöd förens man kommit igenom dörren.
Väl inne togs puls och blodtryck precis som vanligt och efter en halvtimme kom läkaren. Han förstod och vi hade ett bra samtal, det beslutades att jag skulle läggas in över natten och göras en ny bedömning efter en natts sömn på 56an. Tog ett tag att somna och vaknade med snurrande ångest och ömande arm och tänkte shit, hur blev det såhär. Lagom tills jag funderat ut det och vilat lite var det dags för läkarsamtal, jag är välkänd på avdelningen så alla utom läkaren kände mig, vi pratade om nu, då och framtiden, han lyssnade och kom med mycket klokheter, fick även tips av min favoritskötare att uppfinna en mental förbandslåda när det blir sånna här kriser.
Vi var även överens att jag skulle fokusera på min tid i öppenvården och att jag inte behövde vistas längre i slutenvården för den här gången.
Så nu är jag hemma igen och konstaterar vilka långa konstiga timmar det har varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar