Oj va tiden går, livet hann ikapp mig och varadgen kom över mig, det ledde till att fritiden värdesattes och nu är vi här.
Jag funkar och håller ihop, min partner är ett fantastiskt stöd och min ständiga energikälla, familjen som hejar på de med och fina kollegor som gör att man orkar jobba. Varje dag är en kamp, komma upp, komma till jobb, komma ihåg mediciner och sen ha tid och leva med.
Men innan min partner kom hit ville jag bara att kvällarna skulle ta slut, nu önskar jag att de varar för evigt och tar vara på dem. Älskar hen så himla mycket.
Jag tänker mycket, vad i min hjärna som händer härnäst, om jag får behålla mina mediciner, om jag någonsin kan återgå till heltid. Att en av de fyra senaste månaderna rent kvotmässigt har spenderats inlåst på psyk och att jag oavsett vad som än händer lider av en allvarlig psykisk störning. Jag käkar 9 sorters medicin och min dosett ser ut som en godisaffär. Allt för att hålla en obotlig sjukdom och något som kommer följa mig livet ut i schack. Jag vet inte vad som kommer hända, det är knappast min sista vändan på psyk senast, oroar mig att om de rör mer i mina meds kanske jag råkar ut för ett bakslag och min första lpt, redan bockat av extravak så är väl nästa på listan. Tankarna bara snurrar, skadefri i alla fall just nu och vill fortsätta vara det.
Men just nu är det läggdags och ska ta vara på tiden med min älskade, som vanligt, peace alla fina :>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar