Då var man hemma igen efter en lyckad och underbart mysig vecka hos älsklingen^^ Känns alltid lika konstigt/vemodigt att åka hem men det är tryggt att veta att man ses igen och bara är ett samtal eller meddelande bort. Har tankat så himla mycket kärlek när jag varit där, ändå längtar jag redan efter dig, din värme, dina ögon som gör mig knäsvag och dina himmelska mjuka läppar.
När jag satt på tåget var det en känsla som spökat förut men som jag ordentligt kunde sätta ord på för ett par dagar sedan. Har som alla redan vet vårdats en del i den slutna psykiatriska vården och i mellan åt gör det sig påmint. Det är en varm men vemodig känsla, en slags hemlängtan. Till tryggheten, gemenskapen och de fantastiska människor som jobbar där, en del av mig är kvar på 56:an i tanken. Tror ordboksbegreppet är institutionalisering, men vet inte om det är negativt. Snarare en medvetenhet av att man har ett skyddsnät och en fristad när livet blir för svårt. Trodde aldrig jag skulle få förtroende på det sättet som jag har fått men jag litar faktiskt mer på sluten än på öppenpsyk. De bryr sig på riktigt och gör skillnad från skötare till överläkare. På öppen känner man sig mer i vägen och allt är så himla svårt eller tar en himla tid. När jag går in på öppen brukar jag titta åt det hållet lasarettet ligger och sucka innan jag går in. Nu är det sista uttaget på typ alla mediciner så är verkligen orolig hur det ska bli efter det, min läkare har jag inte alls fått förtroende för och varit restriktiv med mediciner vilket har resulterat i att jag har fått gå via sluten när jag kraschat som en direkt följd av restriktiv medicinering. 9:e är datumet när jag vet vad som kommer hända, om jag nu kan hålla mig mentalt stabil tills dess.
Peace alla fina!
#Vågaberätta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar