"Det va så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något, hoppats på någooot"
Sovrummets mörker, hög musik, nattmedicinerna i kroppen och nerbäddad. Borde vara idealförhållande för att somna men nej, jag förblir vaken. Kollat igenom alla bilder igen, läst gamla blogginlägg, kollat bipolarna och skummat igenom journalen som e en halvmil lång sen alla turer in och ut, cirkus Emil rullar vidare. Hur är de möjligt att vara vaken på en zopiclone, fyra quetiapin, en risperidal, en propavan och en mirtazapin. Jag tål nog mycket, provat de mesta i medicinväg senaste 1,5 året, tagit bort massor, det jag tar nu kan verka mkt men den innersta kretsen vet hur illa de varit. Skadetankarna knackar på ibland, längesen jag gjorde något men de finns där och skapar en slags uppjagad oro i kroppen, en disharmoni. Just nu är jag bara varm och lite småmanisk, inte värre än jag kan hantera men ändå så de känns. Det liksom snurrar och spinner, måste fokusera på nånnting, vad som helst så länge det inte är destruktivt, måste hålla mig samman, trots allt mer än fyra månader sen jag låg inne senast och planerar inte göra det framöver, om inte allt går åt skogen förståss. Verkar ändå va platsbrist på akuten och avdelningarna, tur att man inte mår akut dåligt. Även om bipolär sjukdom klassas som en allvarlig sjukdom. Men men, det kunde varit värre, finns alltid ljuspunkter.
Får vandra vidare i mörkret nu.
Peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar