Första gången: Shit asså, hade aldrig varit inlåst eller inlagd innan, hade fått min diagnos 48 timmar tidigare och var bara allmänt trasig, var så skraj att jag knappt våga lämna rummet eller prata med någon, var en sånn seger när man fick komma där ifrån, innan man förstod tryggheten en sluten avdelning innebar när man inte mår bra för var tillbaka en vecka senare.
Balkongen: Legat inne mycket under den varma delen av året och fanns inte så många sätt att njuta av solen på den låsta avdelningen, sen upptäckte jag den, en liten gallerförsedd balkong där man kunde sitta och njuta av värmen ända intill kvällen, hade många givande samtal och avkopplande stunder där, tid och rum slutade spela roll, det var bara nuet som gällde. En gång blev jag utelåst av personalen, var ett väldigt meck att få deras uppmärksamhet och när de öppnade sa jag att visst jag gillar campa men det här är på tok för spartanskt.
Pizzakvällar: Hur kan man glömma dessa, att gå ihop ett gäng och beställa upp pizza till avdelningen när maten var kaozig, så sköna månniskor man lärde känna lite mer över en bit mat och minns speciellt ett pizzabud som vart skiträdd när han skulle leverara maten. Har man sagt; bu! hade han flytt i panik haha. Som om ett gäng hungriga mentalpatienter skulle vara något att vara rädd för ;) Blev i alla fall verkligen en schysst kontrast till landstingets menyer.
Blossen: På en sluten avdelning får man inte gå ut så ofta om ens alls, om man inte röker vill säga, så hängde ofta med rökare ut och tog en cigg för sällskapets skull och en stund i det fria, minns speciellt en gång jag hängde med ett par medpatienter ut utan lov, hade inte varit ute på 2 dygn minst så när man stod där med en level mint i munnen och bultande hjärta kände man verkligen sig fri. Oj va vi skratta och hade det trevligt medans solen gick ner.
Gemenskapen: Trots situationen man var i fanns det en väldigt fin gemenskap på avdelningen, man lärde känna varandra och levde som ett kollektiv, dörren var låst men det låste snarare ute verkligheten än inne oss, vi hade våra egna spelregler och våra egna vilkor. Vi tog hand om varandra och stöttade varandra, träffat vänner jag fortfarande har kontakt med, tack till Cammy, Henke, Jennifer, Kim, Steven, Lena, Victor, Ari, Bengt, Alexander och alla andra jag mötte på 56 och 57:an, ni gjorde tiden där. Inne värt det och gav ett samhang, en viktig gemenskap som läkte själen. Gick inte en dag utan att man fick sig ett gott skratt men ibland var det svårt för en själv eller någon av medpatienterna och då stöttade man så gott man kunde. Kunde vara en kram, en hand att hålla när det var svårt eller bara att man påkallade hjälp från en skötare. Visade verkligen på männsklig godhet och gav hopp om männskligheten.
Te: Det är tur att man inte kan få LVM för man dricker för mycket te, hade ofta flera tesorter med mig och bytte ibland med medpatienter, specielt Cammy blev en fin tekamrat, så många fina samtal det blev över en kopp varmt te. Fikavagnen fanns nästan alltid där när man var sugen, hade till och med min egna termoskopp som numera är känd som psykkoppen ;)
Personalen: Hur kan man glömma dessa, både 56 och 57 har engagerad och underbar personal, minns speciellt Manuella, Mange, Britt, Mohamed, Kristian, Helene, Ludde, Torben med flera. Eldsjälar som fanns där i alla lägen oavsett man bara ville prata av sig, skämta, gråta eller släppa ut allt elände man hade inom sig, fanns alltid någon där för en.
Tiden: Oj vad den gick slött ibland, dagar utan läkarsamtal tröskade sig långsamt fram och utan fina vänner, besök, godsaker och te hade man aldrig klarat de. Sen när man väl kom ut var det så mycket man hade missat och plötsligt hade tiden gått snabbt, mitt rekord var 2 veckor och hoppas aldrig behöva slå det.
Trådlösa hörlurar: Sladdar var inte under några omständigheter tilllåtna så var rätt svårt att njuta av musik tills familjen fixade ett par trådlösa som jag bara kunde lägga på laddning, de gjorde sjukt stor skillnad, framför allt när man skulle sova eller när dagarna kändes långa och alla man kände var på permis eller sov.
Strålkastaren: Rummet jag hade hade blivit resat på allt som man kunde hänga sig i inklusive gardinerna och dess snören, problemet var bara att utanför var det en stor stålkastare som gav en dagsljus mitt i natten, slutade med att jag fick en vikskärm och massa filtar så jag kunde täcka för hela fönstret.
Bloggen: Vad hade jag gjort utan min blogg och mina läsare, alla texter, dikter, bilder och allt annat mitt trasiga sinne kunde uppbåda. Tack!
Det var några minnen i mängden, har tillräckligt för en hel bok men den skriver jag inte idag haha, hoppas det var av intresse, gör en shoutout till alla jag mött på psyk, har ni något minne med mig så kommentera gärna :)
Peace alla fina och trevllg helg!
Så roligt att läsa! Eller roligt och roligt men du förstår nog vad jag menar. Underhållande är kanske rätt ord :)
SvaraRadera