Den här dagen för 2 år sedan var jag på 56an, knäppte några bilder på en bister, smalare, sammanbiten men relativt lugn Emil som precis påbörjat andra vändan och satt på den gallerförsedda balkongen, betraktandes staden nedanför, friheten skulle många säga. Men just då vara avdelningen friheten hur konstigt det än kan låta, trodde aldrig efter första vändan att jag skulle komma tillbaka, men när jag gjorde det var det en lättnad, för jag var väldigt trasig mentalt och ganska trött på livet. Allt kändes som det föll i bitar efter några dagar av totalt kaos och ramlande i hypomani som efter flygplanet landade på Sturup brakade mitt speedade tillstånd rätt in i en tegelvägg av ångest och mina tankar blev mörka. Så var bara psykakuten som gällde, tack och lov fick jag komma till samma avdelning med samma folk, nu vågade jag interagera med dem och knöt speciellt ett fint vänskapsband med min tekamrat, jag slutade nog skynda för en stund, även om jag inte förstod att jag var sjuk än, att mitt liv aldrig skulle bli det samma. Bob Dylans - A hard rain's gonna fall ekade i skallen.
Jag hade tur, nu vet jag att enkelrum är en lyx, att engagerad personal är något att inte ta för givet och att vänner finns på platser man minst anar det. Hoppas några av er läser här.
Livet var en soppa och jag var en gaffel.
Nu funkar saker och jag kan börja ge tillbaka det som givits mig, men vissa saker går aldrig ur, både bra och dåliga saker.
Idag var de grabbkväll med en grym middag, kall öl, livestream från Tomorrowland, missa lite dock för ville ju ha min lilla cigarr när det är fredag :)
Imorgon är en ny dag, ta vara på den.
Peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar