Natt, tystnad, mörker. Ligger här och tänker hur mycket man tar för givet.
Tänker på något så elementärt som frihet, det tar många för givet, det tror man är evigt, det man tror man aldrig man kan förlora, en smak av det goda livet.
Tills det tas ifrån en, det krossar vissa, förändrar vissa, härdar vissa men ingen går oberörd från det. 12 gånger har det hänt mig, frivillig slutenvård. Har nog upplevt alla tre, det är stadier. Till sist känner man att man inte är gjord av glas, som om man sett ett och annat. För det har man, mänskligt lidande, lidande man inte kan blunda för, otaliga öden, vägar som korsas. Liv, längtan från livet och ibland släcks liv, sen finns de dom som får möta landstingets muskler och att bevittna det kan man inte undvika. Man ser de, hör de, för vart ska man ta vägen?
Man möter skratt, gråt, likgiktighet och allt det man inte förstår. Här knäcks en del och bryter ihop, jag gjorde det första gångerna, sen började jag tänka, lärde känna de jag delade dessa korridorer med och plötsligt blev det lite hemtrevligare, man var bland vänner, inte främlingar. Även om allt omkring bestod, kunde man stötta varandra, ibland rent av hjälpa. Som den gången jag grät över en halvtimme och min tekamrat hörde de från längst bort i korridoren men inte de som jobbade där, oj vad jag saknar att gråta så. Det var en fin stund för jag släppte min gard en stund och min tekamrat höll min rygg tills jag var tillbaka över ytan. Tiden gick, som i ett montage av dagar som gick, bra, dåliga. Men alla visste att förr eller senare väntar världen på en, för fann man sig för mycket till rätta blir man lätt institutionaliserad, man får en ny värld, en mindre värld, vissa lockas dit, andra tvingas in i den, jag va där, för det känns först jag hör inte hemma här men sen tänker man, jag hör ju hemma här, jag är ju sjuk, vi är alla sjuka här. Då e man på djupt vatten, då lättar man ankar, det gäller att dra upp det för de växer, av tid, av lagar, av tabletter. Man vänder solnedgången ryggen och sjunker i djupet.
Jag hade tur, jag hade ett liv utanför de låsta dörrarna och pansarglaset. Det kallade på mig, men samtidigt visste jag att mattan kunde dras undan när som helst, vara bipolär är for life. Det hände september 15 och oktober 15, mina 2 längsta inläggningar, 2 veckor respektive 5 dagar, var enda utvägen för jag hade sånn ångest att jag trodde jag skulle dö.
Sen kom haldol, ångesten drog och resten som va Emil med, inläggningarna blev färre efter det, kortare, jag kunde inte visa det jag kände längre, tårarna saknas mig och lite av mig ännu även om jag inte tagit giftet på ett och ett halvt år, ni förstår haldol är ett gammalt preparat, skoningslöst, nästan exakt lika gammalt som självaste hibernal, vet ni ej vad det är så googla HIBERNAL så förstår ni det som hände min hjärna. Jag är mig själv nu, men tiden innan jag kunde se världen igen förblir stulen efter en mycket underlig medicinökning.
Det är trots allt så att man är i läkarens händer, hsl kan bli lpt så det är bäst att undvika konflikter, vissa har sin bild klar så man kan bara göra sin egen del, motbevisa, om man orkar, ibland är man likgiltig, tänker ja ja vad är en vecka till. Men tänk en vecka utan solen i ansiktet, vinden i håret, fåglarnas sång, sin egen säng, sin musik, anhöriga och allt man tycker om. Längtar man efter det är det bra men är man inne i sig själv, stanna, läk, ta vara på tiden att var bland proffs. Man måste ta sig ut själv som Valerie säger i filmen Girl Interuppted om Suzanna som spenderade 18 månader på psyk på 60talet. Vad det betyder vet alla som varit på psyk, det är olika för alla och nej jag pratar inte om att rymma, även om jag varit ute 10 minuter olovandes men de var bara för att ta en cigg med 2 jag lärt känna, level mint, korta.
Till alla er där ute, hamnar ni någonsin i en situation där ni är inlåsta säger jag, dont get to comfortable.
Peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar