Aa så kände jag när jag orkade ta lite frisk luft och åka till min bror och umgås lite, hade jättetrevligt och skrattade massor, knappt varit ute sen i tisdes på grund av brist på ork och varit allmänt låg.
Dagarna har varit likadana, sova, musik, äta, film & serier och mer sova, inte orkat mer. Bara levt i min lilla bubbla och försökt återhämta mig. Redan börjat oroa mig inför läkarsamtalet och den andra hemska dagen jag bara vill glömma även om den absolut inte kommer gå ouppmärksammat förbi oavsett hur låg jag än må vara, suck gör redan ont, gjort ont varje dag sen samma dag förra året.
Hur orkar man, hur orkar man så mycket som hände förra veckan, varje vecka, det förstår inte jag. Att må såhär ställer till det mer än en frisk person kan föreställa sig, det är ett heltidsjobb det här med att vara psykiskt sjuk och ord som deppig känns mer som skällsord eller att bagatellisera, att alla har lite vardagsångest,prova riktig ångest en timme, prova en riktig depression en vecka, jag lovar ni kommer aldrig ta orden i mun igen. Att börja dagen på toppen av världen för att avsluta den i djupaste djupet är som inget jag upplevt förut. Kanske är det min lott, kanske finns det en mening med allt detta, jag vet inte, jag bara hänger kvar, jag måste det.
Fortsätt,fortsätt lite till, fortsätt.
Peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar