"Theres a lady whos sure, all that glitters is gold and shes buying a stairway to heaven" - Led Zeppelin
Var ett tag sen nu, ett tag sen jag satte det vassa mot huden, mörka tankar har frestat mig var dag fram tills nu, då kunde jag inte längre hålla emot och 10 minuter senare var armen full av blödande sår. Konstigt, känner inte smärtan längre, det bara bränner efteråt när jag har tvättat av blodet. Men vet att ja lever i alla fall, det vittnar de små röda dropparna av liv, när man är klar är det ett mörkt och förbjudet stileben.
Att leva med ett självskadebeteende är inte lätt, speciellt när man tappar kontrollen, när sjukdomen tar över, jag ber om ursäkt att jag är sånn men detta är min verklighet, mina kamp.
Normaltillståndet jag lever i oroar mig, rädslan att de ska braka finns där hela tiden, ibland är allt så normalt att jag glömmer att jag e bipolär, men priset man får betala när de flåsar en i nacken är digert, en gång bipolär, alltid bipolär.
Tick tack
Tick tack
När exploderar jag?
Den eviga frågan
I nattens mörker
If you knew the cure for mental disease, would you give my mind some peace?
Du behöver inte be om ursäkt. Aldrig.
SvaraRaderaJag önskar verkligen att det uppfanns ett bot mot psykisk sjukdom...
Du har ingen att söka stöd hos när det blir så här? Eller går det så fort :/
Tack, finare ord går inte att få :)
RaderaSamma här, en dag så kommer de finnas, ger inte upp hoppet!
Mjo de har jag men ofta går det för fort att allt bara går som ett inlärt mönster.
Jag hoppas verkligen du hittar ett sätt att hantera detta. Du verkar försöka hårt iaf :)
SvaraRadera