Vårdintyget: Nä de var INTE mitt tack och lov men såhär va det, skulle ha utskrivningssamtal, satt ner och vänta på läkarn och han kommer in med en skum lunta papper som han lägger framför mig. Ser ett av pappren och känner igen det direkt, vårdintyg, intyget man skriver för att möjliggöra tvångsvård, jag tänker exakt; helvete nu gäller de att ta de jävligt kallt här, alla möjliga scenarion passerar revy i huvudet tills han tar till orda och säger, ja ursäkta pappershögen men jag har en patient efter dig. Shit va lättad jag var, man kan garva åt de nu men fan va jag var rädd då.
Godisvagnen: En smådråplig händelse, klockan var kanske halv 10, jag satt och språkade med en medpatient, plötsligt säger denne nu kommer godisvagnen! Jag direkt ner i plånboken och säger fan ja har ju inga kontanter, de båda herrarna som kom med "godisvagnen" och min medpatient bara garvade, jag satt som ett levande frågetecken tills en av dem sa, nä men Emil vi brukar kalla medicinvagnen så.
Heminevrin: En gång i livet har jag blivit kallad missbrukare, tro mig jag hade inte missbrukat något utan fått fel medicin av en läkare, denna medicin ges till missbrukare så se min förvåning en timme efter läkarsamtalet när en sköterska och en skötare kommer in, de säger vi har medicin här mot ditt missbruk, åter igen ser jag ut som ett levande frågetecken, missbruk?? Jag har då inget missbruk. Får ungeffär höra att de säger alla, ta medicinen nu. Jaja ska inte vara den som är den så jag tar den snällt. Men boom vilken huvudvärk jag får, antagligen för att jag har stesolid i blodet men det skulle ja ju. Så ut i korridoren går jag på krigstigen, ner till läkarens rum och knackar på, han öppnar och ser förvånad ut över min sura uppsyn, men ber om ursäkt när jag förklarar läget och sätter ut skiten igen.
Sällskapsspel: En väldigt manisk Emil försökte ibland spela trasiga och ofullständiga sällskapsspel med sina medpatienter, det gick ofta sådär men ger mig själv en klapp på axeln för insatsen att bryta tristessen. Dock gick det bättre vid pingisbordet på 57an, men var ingen Waldner precis.
Fikavagnen: Fikavagnen var vad den hette, där kunde man äta fika samt mackor och dricka varma drycker på landstingets bekostnad. Där var jag ofta och tömde tekannan, rekordet på 6 korvmackor på 20 minuter är också minnesvärt.
Dunderdosen: En gång fick jag min massiva kvällsdos jag tog på den tiden 2 gånger (!), först tog jag det hemma och sen 4 timmar senare när jag blivit inlagd på natten, däckade som en bombad elefant och sov sammanlagt 14 timmar, tillräckligt med tabletter för att söva tre elefanter.
AIKsympatier: En grundläggande regel på psyk är att patienter inte får vara på varandras rum, så inga konstigheter tänkte jag när jag frågade om jag fick hänga upp min AIKflagga i min gardinstång, men nej de fick jag inte, patienter kunde se det och blir förargade, så mycket för regeln att inte vara i varandras rum.
Första läkarsamtalet på sluten: Första gången jag skulle prata med doktorn på avdelningen så fick jag en mindre chock, det var minst 3 doktorer, 1 sköterska, 1 skötare och jag, sen får jag frågan från en av dem jaha hur känns detta? Stammade fram följande; ja jo man undrar ju vad man ställt till med när ni är så här många? Var på alla skrattar (?) och sen säger han som visade sig vara överläkaren: nä du har inte ställt till med något, vi brukar va såhär många.
Ladda mobilen: Att ha sladdar var big nono, så varje gång mobilen eller de trådlösa hörlurarna skulle laddas fick man först hitta en skötare, se om han/hon hade tid och be dem öppna rummet där sladdarna fanns, min mobil var inte känd för sin batteritid så man fick planera sin dag efter detta, men det var lugnt för man var inlåst ändå.
Tårarna: Ack va många tårar man grät när man var så instabil, man grät för allt, ibland för något fint någon hade skrivit till en, ibland för man hade ångest, ibland för att man var ensam och ibland för man ville hem och ibland visste man inte varför. En gång satte jag mig och grät i korridoren 25 minuter utan att det kom någon, till sist kom en medpatient jag kände väl och tröstade mig. Numera sen jag tog Haldol kan jag inte gråta alls.
Landstingsmjukisbyxor: När jag väl är inlagd är det första jag ber om är ett par ruggiga blå eller grå landstingsmjukisbyxor. Jag har alltid byxor med mig men det blir liksom lättare allting när jag byter om till dem. Dessa kompleterar jag med hoodies och adidasjackor. Först då känner jag inlagd.
Thats all for today folks!
Peace
Alltså hoppas hoppas att jag ALDRIG behöver åka in. Utan laddare till min mobil så vet jag inte vad jag gör. Trådlösa hörlurar har jag som tur är. Men de ska ju också laddas de jävlarna :(
SvaraRaderaIbland får man bortse från sånna saker, är det nödvändigt och måendet så instabilt ska man inte tveka, hjälpen man får är kanske inte det man vill just då och saker kanske känns orättvist, men det är den bästa hjälpen man kan få när man tappat greppet. Det har räddat mig många gånger.
SvaraRadera